Försök

I flykten från att vara vek,

flyr jag in i tomma rum
där närheten viskar försök
och ändå fräter vår vänskap
sönder år av enkelriktad dialog 
där min oskuld nickade
i beundran för idolskapets höghet
tills min värdighet sållade bort
en drömlik dyrkan för dig
när diffusa skuggor dansar
under ett stjärnfyllt valv
som lättar för en grälsjuk stormvind
att sortera smyckade samtal
i en laddad kontakt utan
vördnad till aktade fraser.

En hemlig bultar på dörren
tystnaden svälja frågor
i andlös väntan
i ovisshetens foajé
flaxar fåglar utan förmåga
till flykt från sina unkna mantlar.

Dig glömmer jag aldrig

                         

Du kom till mig, som en påminnelse eller vad undrar jag? Idag sådär femtio år sedan sist. Dessemellan har jag vid något tillfälle nämnt dig och det intryck du gjorde på mig. Vi var en grupp seminarister som läste psykologi. Teori skulle visas i verkligheten och det blev du som var föremålet för studien. Du skulle vara något utöver det vanliga i psykologiskt sammanhang. Innan vi släpptes in blev vi ombedda att hålla oss utmed väggarna i den gymnastiksal du skulle förevisas.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag förställa mig vem du var eller hur du var. Innan jag visste, var du en blank människa i min fantasi en vem som helst. httSom ett vilt djur smög du omkring. Lång och gänglig, färglöst klädd med tunt cendréfärgat stripigt hår. Okammad. Dina kängor gapade och plösen slängde som en kotunga på jakt efter mat. Kängorna, illa medfarna och slitna, saknade skosnören eftersom dessa utgjorde en fara för vad du kunde ta dig till och som sagt att vända ryggen mot dig skulle vara livsfarligt. Och jag undrade hur detta kunde vara möjligt?
Vad var det egentligen studien ville visa oss undrar jag än idag? Något jag glömt, men det var väl hur våra sinnen överraskar och fungerar. Inga ögon i hålorna, dem hade du av egen kraft plockat ut. Du var dövstum och blind. Att du märkte vår närvaro syntes, men hur var en gåta. Vibrationer och känsel kanske fungerade. Under hela vår beskådan var du lugn och din skötare hela tiden i din närhet. Det pratades om dig när du förevisades och över ditt huvud vilket fick mig att rysa. Visserligen var du döv men ändå? Mina känslor svängde från obehag till ömkan och medkänsla. Hur kunde du bli sådan och varför? Du var skrämmande och ändå sa mitt förnuft att du inte hade del i denna groteska tillvaro du befann dig i.

Nästa steg var att visa dina kunskaper. Skötaren plockade fram en nyckelknippa med ett tjugotal (eller fler) nycklar. Vi ombads att följa dig och skötaren till hissen. Där tryckte du på rätt kapp. Väl uppe några våningar står vi utanför en dörr, skötaren lämnar över nyckelknippan till dig varefter du efter några minuter får fatt i rätt nyckel och låser upp dörren. Vi befinner oss i ett kök med många låsta skåpdörrar. Knippan finns i din hand och du går fram till ett skåp, letade en stund och fick tag i en nyckel. Vi står i spänd förväntan, kan han verkligen ha hittat rätt? Naturligtvis och i skåpet fanns kaffekoppar. Detta som om du visste att vi skulle bjudas på kaffe. Du forsätter att leta efter rätt nyckel till rätt skåp och inte en gång under vår närvaro missade du. Hur var detta möjligt? Hade du ett sjätte sinne? 
Du fanns länge i mitt medvetande, det gick inte riktigt att bli av med dig. Vilka var dina föräldrar och visste de om dig? Var du en arvssynd? Om i så fall var det ett hårt straff som drabbade dig. Eller var det din arvsmassa som skadats av miljön som vi förgiftat? Och vem var du som var så livsfarlig för oss vanliga och hur blev du behandlad? Var blev du av? Hur som helst får jag inga svar på mina malande frågor, men du ska veta att du gjorde ett starkt och oförglömligt intryck som finns som en påminnelse om våra olikheter och våra livsvillkor och om varför just du drabbades och inte jag?
Hemkommen står jag och ser mina söner leka och skratta, slåss och kivas. Deras livfullhet som ibland var påfrestande blir en stilla tacksamhet över att de har liv, kan se och höra och säga att maten inte är god. Jag njuter över mina avkommor och tänker att du lika gärna hade kunnat var min son. Du blev en viktig bekantskap för mina värderingar och det att du på något sätt utvecklat en förmåga som för mig var/är obegriplig. Detta trots dina handikapp och någonstans därinne i din kärna fanns ett du som jag aldrig någonsin får vetskap om. Och om du förnimmer mig där ute någonstans vill jag att du ska veta att du är en gåta för mig.

 

Försök

 I flykten från att vara vek,
 flyr jag in i tomma rum
 där närheten viskar försök
 och ändå fräter vår vänskap
 sönder år av enkelriktad dialog
 där min oskuld nickade
 i beundran för idolskapets höghet
 tills min värdighet sållade bort
 en drömlik dyrkan för dig
 när diffusa skuggor dansar
 under ett stjärnfyllt valv
 som lättar för en grälsjuk stormvind
 att sortera smyckade samtal
 i en laddad kontakt utan
 vördnad till aktade fraser.

 En hemlig bultar på dörren
 tystnaden svälja frågor
 i andlös väntan
 i ovisshetens foajé
 flaxar fåglar utan förmåga
 till flykt från sina unkna mantlar.

Begränsad

 

Visan vibrerar i byn där älvor dansar 

över döda manifest och tiden 

tågar tyngd av de förflutnas arvedel 

där klassresan blev inställd 

i undran över vem som har bestämt 

hur min resa blir, bidar jag tiden 

i väntan på en reformerad värderingstabell. 

I mig finns inga kungliga lakejer 

som fräter på andras liv, 

men du har alltid funnits 

och ditt minne är väl förseglat 

i en hemlig labyrint där irrgångarna 

letar efter utgången till min befrielse

Presentation av "Den som aldrig överger"

Presentation av min tredje diktsamling på cafè Mosaic. Daniel Stensdahl spelade och sjöng stämningsfullt.

Recension

Lokala dikter med tydlig röst

26 februari 2024 05:00

 

RoseMarie Sjöberg skriver så att rösten hörs i den nya diktsamlingen, skriver Bengt Söderhäll om poeten från Älvkarleby.

Det här är en recension. Analys och värderingar är skribentens egen

Poeten RoseMarie Sjöberg har rötter i Älvkarleby.

Det är något med rösten, fast ingen röst kan höras. Det rör sig ju om text.

Ändå, ett tonfall ur en röst som blir en föreställning om just en röst. I dikterna således en inbjudan till hörselsinnet. Främst. Övriga sinnen, hur många de nu är, bjuds också de in, men via flera genomläsningar av ”Den som aldrig överger” är örat med långt efter sista sidans avslutande ord i diket ”Älven”.

”Förvirrad överfallet jag ser och hör. Flyter gör jag ändå utan

att stanna och på så sätt är jag en trogen återkomst alla

årets tider. Helt frusen blir jag aldrig tack vare strömmen

som inte har tid att stanna till som mörker och ljus, dag och natt

i ett omlopp, en älv utan slut.”

Älven, undertecknad bor intill den och har ägnat sig åt såväl avstånds- som närstudier av den året runt i decennier. Och får nu en annan sång än den egna om den, en älv utan slut. Så rösten är en sång i den läsning som är min.

RoseMarie Sjöberg sjunger:

”Den välsmorda tungan spelar lovord mellan orena läppar.” (S 10) – och det är rå blues med ett munspel som inte haver tonerna i behåll,

”När tystnaden famlar

i vilsna våndor” (S 12, dikten Längtan) – en kanon som fortsätter in i

”Jag vill vara sjutton år och inte veta något om världen.” (S 27).

RoseMarie diktar om förflutet och nuet, det alldeles nära och det hotfulla på avstånd som sjuttonåringen vet mycket om i vilsna våndor och när lögnhalsarna anfaller med välsmorda tungor och tunga vapen. Förr. Nu. Sedan.

Och kärleken finns här, är rent av ordens och sångens och rösten och dikternas urkraft. Kärleken till någon och allt levande, till självets skavda hud, till förhoppningarnas aldrig upphörande värld.

Det är gott att läsa och sjunga med i ”Den som aldrig överger”.

”Visan vibrerar i byn där älvor dansar” (S 15, dikten Begränsad).
Bengt Söderhällär fri skribent i ständigt samtal med Stig Dagerman. Medverkar regelbundet på AB Kultur.

Poesi

”Den som aldrig överger”, Diktsamling

RoseMarie Sjöberg

Lava Förlag

Poesi

”Den som aldrig överger”, Diktsamling

 

 

Håret är tvärklippt och ljust.
Den vita rosetten har hasat ner från sitt fäste.
Flickan som förlorat biter förtvivlat på höger pekfinger.
Med tårfyllda ögon ser hon hur den yngre pojken
segervisst biter av äpplet han just erövrat.
I lövskuggan applåderas vinnaren
som får en lektion i vem som lärt sig veta
var skåpet ska stå inom ramen för tidens listverk

 

Minnet vill undvika bilden, obehaget framkallar ditt smil, 
dina plirande ögon, din fräcka blick på spaningsuppdrag
efter jungfrubröst.
Den välsmorda tungan spelar lovord mellan orena läppar.
Obehaget stinker och vanställer varandet för den som inget
vet om fräckhetens avsikt.
Den röda nunan annonserar eldvattnets effekt och
stämgaffeln svänger impulsivt. Ur dina fotspår sårade ärr
vart du går och står.
Blommor slokar och bilden ramas in av en gråsvart ram,
där du hänger i en åminnelse jag vill radera.

                                                    Ur "Den som aldrig överger".

Ny diktsamling

Invid ett porträtt med sorgkantad ram och arvet av en tid
med damast, en spegel med slipat glas. Etiketten som
blektes i vardagsdebatt där en förvirrad blick irrar och slåss
mot den overkliga verkligheten och missmodet är ansiktet
mot tillvarons ofattbara regelverk.
Den inrutade arresten försöker tygla vreden som skakar om
gallerförsedda fönster mot en frihet som är omöjlig för den
som går utanför, där ordningen har markerade gränser.
För en obemärkt i anstaltsblå klänning finns inga fria val,
bara en rutinbaserad cirkel, där avsteg belönas med ett
dagslångt bad i förvar utan försvar.

                                             Åren går så, alla dagar likaså.

                                                             (Ur "Den som aldrig överger")