Sommarens sista blommor hälsar hösten välkommen. Blåbären klamrar sig kvar på riset, bladen har släpp sitt fäste. Än är det grönt om än frosten har tagit våra dahlior. Gurkornas blast slokar och hammocken är nermonterat. Ännu en sommar att addera i minnesbanken. En kär bror slutade sitt långa liv i början av september efter två år av en smärtsam tillvaro. Han fick ett brokigt liv. En bror att vara stolt över, att beundra. Värdig, vältalig, vänlig. En stor bror som tog min hand när tillvaron var ett kaos, lotsade mig genom snår i tonårens villervalla. En förebild som i många stycken format mina värderingar. Han kommer att finnas i mitt liv så länge jag andas, vara där som en skimrande ikon. Stammens äldsta gren har brutit upp och gör en hemlig resa på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar