ÖN

Länge sen och oförglömligt. Allt i livet var spännande och mest av allt just då var det den första förälskelsen. HAN bara uppenbarade sig en dag framför idrottsplatsen i Söderfors. Bruna ögon som skar igenom mig, rörde om där jag stod grensle över min lånade cykel. En omedelbar kontakt som jag inte varit med om. Tore Skogman sjöng och vi stod trevande mitt emot varandra, småpratade, om vad minns jag inte. Kompisen ropade och HAN svarade ”jag kommer”. Innan HAN går kommer uppmaningen ” kom till ÖN på lördag”.
     Lördagskvällen var bokad för den brunögde och hur mycket uppbjuden jag än blev ville HAN inte lämna mig.
      Lördagen kom och att ta sig till ÖN var att samlas vid rälsbussen i Söderfors. Skulle någon bilburen till Ön? Klart och fixat!  Ön var populärt och dit kom jag. Klänningen var egensydd och vit, skorna vita. Håret i svans och myggoljan insmord.
      Stämningen i den välfyllda bilen var hög. Ena dörren var trasig och någon fick under den ringlande färden hålla ett stadigt grepp i handtaget. Gruset stänkte i kurvorna. Färjan till ÖN gick plikttroget, kön var lång och vår bil väntade tålmodigt.
      Vi kom fram om än svettiga under armarna. Bilens värmesystem hade kollapsat och hettan under färden hade varit olidlig.
      Dansbanan var lövad, och en levande orkester spelade, dansgolvet var fullt.
Älven blänkte, myggen inade svärmiskt och några överförfriskade killar kastade pil bredvid tombolan.
      Jag ställde mig intill en lövruska vid dansbanan, iakttog vad som försiggick på dansgolvet. Uppbjuden! Besviken! Uppbjuden igen utan att bli engagerad. Så, kände jag något och detta något säger ”får jag lov”. HAN med de bruna ögonen står framför mig. Jag svävade, var viktlös, kunde knappt andas, höll avstånd samtidigt som jag var i en annan tid. Danserna blev många och den sista dansen reserverades för HAN med de bruna ögonen. HAN finns i mina minnen än idag. Det blev inte VI men vad kunde det ha blivit?