"Nu Då" en recension!

 

 RECENSION | Igår i Arbetarbladet

Bokrecension: Dikter som växer från solo till körstycke
Poeten RoseMarie Sjöberg är född och uppvuxen i Älvkarleby. Hennes nya diktsamling dikt
är platser att rumstera en smula i, skriver AB kulturs Bengt Söderhäll.
En diktsamling. Detta att samla dikter. Att samla in. Foga samman. Hitta form. Låta innehållet finna formen. För just denna samling. ”Nu Då” – så heter RoseMarie Sjöbergs diktsamling i två delar. Del ett består av 50 dikter. Del två av 16 dikter. Inalles 66 dikter. Alla mitt på sin sida. Alla i åtta rader. Rytm utan rim. Form med innehåll. Innehåll med form. Berättande dikt.

På baksidan av boken står att man ibland behöver betrakta minnena utifrån och ibland kliva in. Denna läsare läser inte så. RoseMarie Sjöbergs dikter är mer som rum att vistas i, platser att kliva in i, rumstera om en smula i. I nuet. Minnen i nuet. Nuet i minnet.
Och det där förunderliga att egna erfarenheter, minnen, handlingar, val hamnar intill det i dikterna formulerade av val, handlingar, minnen, erfarenheter. Långsam högläsning tillämpad, i ensamhet. Att låta diktarens röst låna läsarens. Att låta läsaren låna diktarens röst. Det är gott. Märkligt ändå att diktsamlingar säljs i så små upplagor. Och deckare i så stora upplagor. Dikter är ofta mer spännande och kräver en hel del eftertanke, pusslande och omläsning. Liksom.
Mina minnen står i kö, skriver Sjöberg och fortsätter:
vill bli filade i kanten
fastän allt var gjutet
i en livsform som var då,
villkorade i en föränderlig tid
när barnet har sin egen takt
där en växande väv formades
i varpens sköra spindeltråd.
Och just i en livsform, i en föränderlig tid, i barnets takt, i en växande väv ensam och tillsammans, växer dikterna från solo till körstycke, när läsaren lägger till och drar ifrån.
Det är gott.

Ny bok

"Nu Då – En diktsamling" av RoseMarie Sjöberg
Visto Förlag
Bengt Söderhäll
är fri skribent i ständigt i samtal med Stig Dagerman. Medverkar regelbundet på AB Kultur.

En humanitär insats

 

Vinden rörde om, snärtade till och for sin väg efter några timmars besök. Salladen har vikt sig likväl som rudbeckiorna. Hösten svepte in i mitten av augusti och förhoppningsvis på ett kort besök. Nätternas regn har i alla fall lockat fram kantarellerna som nu kikar upp och lyser lockande. Den svala luften gör det lätt att gå i skogen om än balansen med åren försämrats.
    Telefonen surrar och i andra änden frågar Mohammad om han får hälsa på. Han kom till Sverige för sex år sedan. En tonåring som blivit en ung stilig man och som genomgått en otrolig förändring. Talibanerna tog hans pappa och mamman flydde med fyra pojkar. Vart mamman och de tre bröderna tog vägen är fortfarande en gåta. M tog sig hela vägen till vårt land och vi bestämde oss för att hjälpa honom in i samhället. Aldrig med pengar men som moraliskt stöd. M arbetar lediga dagar och ska snart börja sitt sista år i gymnasiet. Just nu invaderar talibanerna Afghanistan och det är bara en tidsfråga innan landet är ockuperat.
    Efter alla studier och samtal med oss ifrågasätter han islam trots att han skolats i en koranskola. Kunskaper har vidgat hans insikter om hur hans land fungerar. Föräldrarna var analfabeter som alla i den by han kom ifrån och hur ska ett folk som inte kan läsa och är fattiga kunna förändra samhället?
    Alla samtal och allt stöd vi gett honom har måhända hjälp till att anpassa honom i vårt samhälle. Inte på någon punkt har vi försökt påverka honom med att missionera om vad som är bäst. Samtal och upplevelser är främsta anledningen till hans ställningstagande. Att få uppleva och se att en man lagar mat och att en kvinna  sköter datorn är ett exempel på undervisning som han konfronterats med.
    Min övertygelse är att varje ungdom som kommer från andra kulturer ska välkomnas i en svensk familj, inte nödvändigtvis bo men ha kontakt med.
    Blåsten mojnar, kaffet kallnar när vi samtalar om händelseutvecklingen i Afghanistan. Om M får stanna i vårt land efter gymnasietiden är fortfarande osäkert men det vore obarmhärtigt att skicka honom till ett kommande talibanstyre.

                                                     ÖN

Länge sen och oförglömligt. Allt i livet var spännande och mest av allt just då var det den första förälskelsen. HAN bara uppenbarade sig en dag framför idrottsplatsen i Söderfors. Bruna ögon som skar igenom mig, rörde om där jag stod grensle över min lånade cykel. En omedelbar kontakt som jag inte varit med om. Tore Skogman sjöng och vi stod trevande mitt emot varandra, småpratade, om vad minns jag inte. Kompisen ropade och HAN svarade ”jag kommer”. Innan HAN går kommer uppmaningen ” kom till ÖN på lördag”.
     Lördagskvällen var bokad för den brunögde och hur mycket uppbjuden jag än blev ville HAN inte lämna mig.
      Lördagen kom och att ta sig till ÖN var att samlas vid rälsbussen i Söderfors. Skulle någon bilburen till Ön? Klart och fixat!  Ön var populärt och dit kom jag. Klänningen var egensydd och vit, skorna vita. Håret i svans och myggoljan insmord.
      Stämningen i den välfyllda bilen var hög. Ena dörren var trasig och någon fick under den ringlande färden hålla ett stadigt grepp i handtaget. Gruset stänkte i kurvorna. Färjan till ÖN gick plikttroget, kön var lång och vår bil väntade tålmodigt.
      Vi kom fram om än svettiga under armarna. Bilens värmesystem hade kollapsat och hettan under färden hade varit olidlig.
      Dansbanan var lövad, och en levande orkester spelade, dansgolvet var fullt.
Älven blänkte, myggen inade svärmiskt och några överförfriskade killar kastade pil bredvid tombolan.
      Jag ställde mig intill en lövruska vid dansbanan, iakttog vad som försiggick på dansgolvet. Uppbjuden! Besviken! Uppbjuden igen utan att bli engagerad. Så, kände jag något och detta något säger ”får jag lov”. HAN med de bruna ögonen står framför mig. Jag svävade, var viktlös, kunde knappt andas, höll avstånd samtidigt som jag var i en annan tid. Danserna blev många och den sista dansen reserverades för HAN med de bruna ögonen. HAN finns i mina minnen än idag. Det blev inte VI men vad kunde det ha blivit?