Sista april!

Förväntningarna var stora inför sista april under hela min tonårstid. Jag minns särskilt en av dessa dagar. En röd stickad kappa, nylonstrumpor och en klänning med små lila blommor. Skorna hade en liten klack och matchade klänningen. Det långa håret i knut, jag såg äldre ut och att ha utsläppt hår var otänkbart. På badstranden kunde håret möjligen få fladdra fritt. Bekymret var vädret. Jag konsulterade pappa och han blickade uppåt. Det blev några minuters nervig väntan på svar. Efter åtskilliga speglingar var det grisrosa läppstiftet och svarta strecken runt ögonen på plats.
– Godkänd! sa spegeln.
Pappa log och mamma förmanade.
– Kom hem i tid!
Vi stod framför huset på grusgången när pappa säger.
 – Det blir regn!
 En kort stund slokade hela jag, men snart slog jag bort hans bestämda påstående, tog handväskan och trippade till busshållplatsen. Pappa dröjde sig kvar och ropade.
 – Du glömde regnkappan.
 Den uppmaningen passerade utan kommentar.
På bussen kom drömmen om killen som med all säkerhet fanns i vimlet i Furuviksparken.
Jojjen Björklunds orkester spelade och stämningen dallrade i luften. Dansgolvet fylldes. Mina nya skor började klämma och skava. Uppbjuden igen och igen. Många danser blir stolpiga. vilket nog berodde på mig och mitt avtagande engagemang. HAN ville ju aldrig dyka upp. Och skyn öppnar sig, pappas ord slog hål på min dröm. Visst, jag höll mig kvar under taket som täckte dansgolvet. Hoppades!
HAN ville inte dyka upp och genomblöt med missmodet i sällskap gick jag sakta mot hållplatsen.
 
Trevlig Valborg!