April är mestadels och hitintills kylig och bister. Sådden får vänta, sticklingarna frodas på fönsterbrädan och dahliorna försöker rota sig i garaget. Ivern att få sätta frön i jorden är fortfarande stor och en givande sysselsättning, ett grundläggande behov som kanske är nedärvt. I min barndom var tomten en stor odlingsyta där nyttoväxterna var viktigare än en fin gräsmatta. Dagens värderingar prioriterar en designad trädgård med gröna ytor och blommor. Men, pandemin verkar ha brutit en mångårig trend. Pallkragarna finns numera i fler och fler trädgårdar och tränger ut gräsmattorna. Grönsaker och kryddväxter är på modet och intresset bland den yngre generationen sprider sig. Facebookgrupper finns och där är engagemanget på topp. 
    April vill inte samarbeta, prövar vårt tålamod och gröna fingrar. Annat finns att göra i ett gammalt hus och i går målade vi garaget om det än var något svalt. Det smidda gallret runt ett fönster fick en ny och mörkare nyans. Fint!

    Vi är koncentrerade, börjar tycka att vi kan feja och renovera, även om en och annan färgklick hamnar där den inte ska.
    Telefonen surrar och i andra ändan kommer besked om att en närstående somnat in för alltid. Den andra som lämnat oss på kort tid. Ändligheten kommer närmare och vi tröstar oss med att vi ännu kan balansera på varsin stege med färgpytsen i ena handen och pensel i den andra. Men yrseln kom som en varning och försiktigheten var överdriven. Livet håller i oss än om än med en och annan krämpa. Än ger vi inte upp.