Sista april!

Förväntningarna var stora inför sista april under hela min tonårstid. Jag minns särskilt en av dessa dagar. En röd stickad kappa, nylonstrumpor och en klänning med små lila blommor. Skorna hade en liten klack och matchade klänningen. Det långa håret i knut, jag såg äldre ut och att ha utsläppt hår var otänkbart. På badstranden kunde håret möjligen få fladdra fritt. Bekymret var vädret. Jag konsulterade pappa och han blickade uppåt. Det blev några minuters nervig väntan på svar. Efter åtskilliga speglingar var det grisrosa läppstiftet och svarta strecken runt ögonen på plats.
– Godkänd! sa spegeln.
Pappa log och mamma förmanade.
– Kom hem i tid!
Vi stod framför huset på grusgången när pappa säger.
 – Det blir regn!
 En kort stund slokade hela jag, men snart slog jag bort hans bestämda påstående, tog handväskan och trippade till busshållplatsen. Pappa dröjde sig kvar och ropade.
 – Du glömde regnkappan.
 Den uppmaningen passerade utan kommentar.
På bussen kom drömmen om killen som med all säkerhet fanns i vimlet i Furuviksparken.
Jojjen Björklunds orkester spelade och stämningen dallrade i luften. Dansgolvet fylldes. Mina nya skor började klämma och skava. Uppbjuden igen och igen. Många danser blir stolpiga. vilket nog berodde på mig och mitt avtagande engagemang. HAN ville ju aldrig dyka upp. Och skyn öppnar sig, pappas ord slog hål på min dröm. Visst, jag höll mig kvar under taket som täckte dansgolvet. Hoppades!
HAN ville inte dyka upp och genomblöt med missmodet i sällskap gick jag sakta mot hållplatsen.
 
Trevlig Valborg!

April är mestadels och hitintills kylig och bister. Sådden får vänta, sticklingarna frodas på fönsterbrädan och dahliorna försöker rota sig i garaget. Ivern att få sätta frön i jorden är fortfarande stor och en givande sysselsättning, ett grundläggande behov som kanske är nedärvt. I min barndom var tomten en stor odlingsyta där nyttoväxterna var viktigare än en fin gräsmatta. Dagens värderingar prioriterar en designad trädgård med gröna ytor och blommor. Men, pandemin verkar ha brutit en mångårig trend. Pallkragarna finns numera i fler och fler trädgårdar och tränger ut gräsmattorna. Grönsaker och kryddväxter är på modet och intresset bland den yngre generationen sprider sig. Facebookgrupper finns och där är engagemanget på topp. 
    April vill inte samarbeta, prövar vårt tålamod och gröna fingrar. Annat finns att göra i ett gammalt hus och i går målade vi garaget om det än var något svalt. Det smidda gallret runt ett fönster fick en ny och mörkare nyans. Fint!

    Vi är koncentrerade, börjar tycka att vi kan feja och renovera, även om en och annan färgklick hamnar där den inte ska.
    Telefonen surrar och i andra ändan kommer besked om att en närstående somnat in för alltid. Den andra som lämnat oss på kort tid. Ändligheten kommer närmare och vi tröstar oss med att vi ännu kan balansera på varsin stege med färgpytsen i ena handen och pensel i den andra. Men yrseln kom som en varning och försiktigheten var överdriven. Livet håller i oss än om än med en och annan krämpa. Än ger vi inte upp.

Nu blommar kejsarkronorna och hyacinterna i rabatten. 

 

Underhållning utmed väg 66:an!

  Trivsam utblick efter väg 66. 

Längtan till det som var

 

Fullvuxet gräs försöker

dölja min tillväxt

i ett förvandlat

hus dit min längtan vill

efter år av undanflykt

där hållplatsen aldrig

lyckades fästa mitt

omplanterade ursprung.

                                                                          Ur min kommande diktsamling, NU DÅ.

                                                                              Akvarell Lena Hultman

 

 

Familjefest i påsk!

 Äntligen fick vi träffas i familjen. Utom hus och solen sken, blåsten tog i, maten gillades och alla pratade i mun på varandra. Jan hörde ingenting och satt i sin tystnad vilket han är van vid i större samlingar. Sofia och Jonna gick husesyn tillsammans med sina killar, kollade konsten på väggarna och spanade så där i allmänhet. Spring ut och in, glädje och glam. Min son och sonhustru höll sig i bakgrunden och jag myste över att få träffa alla samtidigt. Att ryggen värkte efter allt stående höll jag för mig själv. En glad påsk blev det i familjens tecken!