Att vara i en pandemi

Hårt beskurna som vi är i det sociala livet är det lätt att falla ner i ett mörker och bli kvar i det pandemiska källarhålet.  Som riskgrupp är vi särskilt känsliga för smitta.
    Det har snart gått ett år sedan utbrottet och tillvaron har radikalt förändrats. Det digitala och telefonin dominerar kommunikationen med nära och kära. Vi som tillhör åldersveteranerna har funnit att rutinerna är viktigare än någonsin. I ottan dricker vi te på sängen, tänder ett ljus och läser nyheterna på mobilen, ligger kvar i sängen och läser i en lånebok tills dagen gnuggat bort nattens mörker. Dags för kaffe innan sängen bäddas. Den dagliga gympan har blivit lika viktig som att borsta tänderna och pågår i en kvart. Radion står på, nyheterna engagerar och allmänhetens tyckande halv tio på program ett är särskilt uppfriskande.
Därefter en andra omgång kaffe och pyssel med tvätt innan det är dags för lunch.
    Ett måste, är långpromenaden som vi verkligen ser fram emot. Målet är Vallby friluftsmuseum via Hovdestalunds kyrkogård som i alla årstider har en rogivande inverkan och påminner om vår ändlighet. Gravstenarna stämmer till eftertanke. När är det vår tur? Hur blir det? Blir vi ett kommatecken i historien eller har vi gjort något som ger avtryck? Olika tankar varje gång vi passerar livets slutände.  De döda blickat ut över Svartån och golfbanan och kanske vill de säga att döden inte är så hemsk som vi tror.
     Biskopsängen i nysnö och en och annan soldyrkare sitter framför dockhusen utmed Svartån. Inget hus är det andra likt och vi upptäcker nya detaljer för var gång vi stavar oss igenom den smala gatan mellan husen, nåja, jag stavar frenetiskt eftersom jag tror att styrkan i armarna ska återkomma. Min kärlek går stadigt vid sidan om och muttrar något om att det är kallt, vilket jag inte låsas höra eftersom vinter och kyla är min melodi.
    Vi möter andra vandrare, hejar och får för det mesta gensvar, ibland en förvånad uppsyn eller stelt stirrande.
    När de pittoreska husen passerats kommer utmaningen, backen upp till muséet.  Stavarna hjälper till att hålla min balans även om jag vid några tillfällen kanar bakåt.  Något tagna och flämtande står vi äntligen framför herrgården och blickar ut över idyllen. De gamla husen gör något med oss, förflyttar oss till en annan tid och det känns som om våra förfäder tar emot oss. När vi sakta passerar de timrade bodarna öppnas luckorna på vid gavel, stadiga och rödmosiga gummor erbjuder diverse varor. Korgar, byttor, kvastar och fårskinnsfällar. Försäljarna överröstar varandra, en hästhandlare vill ha ett stop öl och en myndig poliskonstapel övervakar livligheten.
    Nutiden kommer på näthinnan och i förgrunden syns Gaggerska gårdens café. Vi kikar nyfiket in genom fönstret om någon sitter på ”vår” plats. Drygt fyra kilometer och vi är i behov av en stunds vila. Vi beställer kaffe och en kaka, skyndar in till det innersta rummet där tunga mörkröda sammetsgardiner ramar in två fönster.

Rummet har erövrat oss och är favorit där bordet längst in vid fönstret är ledigt. Hela hösten och vintern har vi med jämna mellanrum dragits till detta 1800-tals rum med medaljongtapeter, glaserad kakelugn i brunt och grupper med rokokomöbler. Inte varje dag men minst två gånger i veckan. Rummet är andaktsfullt och får oss i meditativ vila. Varje gång säger vi ”så bra vi har det”, dricker vårt kaffe och mumsar i oss varsin kaka. Oftast är vi ensamma i rummet och i övriga lokaler är det glest med folk.  
   Efter ett behövligt och angenämt avbrott gör vi oss beredda för den sista etappen hem. Det blir över Vallby centrum och varje gång vi passerar mosaikparken säger vi att området är välskött, många gröna ytor, inget klotter på husen eller skolan. En stund senare är vi åter i vårt kvarter, känner att benen är ömma och kinderna heta.
   Om några timmar får vi höra vad som hänt på rapport och vår dag har som de andra dagarna i pandemins närvaro slutits i en cirkel där vårt liv gestaltats i en dag när februari kyler och strålar hoppingivande emot oss.