Mörk serviette

när maten ska severas 

i coronatid.

Att upptäcka det meningsfulla

 En vår som är olik alla andra även om marken föder som den brukar. Vitsipporna blommar som de ska, bofinken och lövsångaren sjunger och nyss knarrade hackspetten i närheten. Fjärilarna och en och annan humla hälsar på när vi gräver landen. Luften är sval, solen skiner och nyheterna berättar dagligen om coronas framfart. Döden infinner sig skoningslöst över världen och sjukvården kämpar febrilt. Länderna käbblar om karantänens betydelse och i botten finns rädslan för att ekonomin kollapsar. Trettonhundra personer har i nuläget dött i Sverige och detta på drygt en månad. Och vårt land sticker ut eftersom regeringen vädjar till det egna ansvaret vilket inget annat land har gjort. Påbud finns och det att högst femtio personer får samlas på ett och samma ställe. Alla över sjuttio år ombeds stanna hemma eftersom dessa är en riskgrupp.   Och Sverige tycks ta ansvar eftersom det är folktomt var man kommer. Även vi håller oss för oss själva vilket inte är något problem då vi kan bo i skogen eller i stan (fyra mil emellan). En priviligerad tillvaro där vi har fullt upp med trädgårdsarbete som håller oss igång. Detta till den grad att vi mer eller mindre stupar i säng till rapport. Igår kikade den första murklan fram i dikeskanten när vi hämtade sand till potatislandet. 

Olika blomfrön såddes likväl som lök, sallad, blomkål och morötter. Det tyngsta jobbet var grävningen och mer räckte inte våra kraften till den dagen.
Dagens pensum blir att så det som återstår och nattens vila har odlat nya krafter. En fin dag igen även om morgonen kyler, men vi ligger kvar i sängen så länge vi behagar och tills luften blir varmare. Än så länge håller våra kroppar och det är tur eftersom odlandets glädje ger oss en inre tillfredsställelse. Att få följa dessa små frön är en stor lycka och något grundläggande för livet.  Kanhända kommer fler att upptäcka denna glädje som vi gör. Kanske att odlandet får en renässans bland de yngre.Vi har gjort tvärt om som många i vår situation valt att göra. Trappar upp i trädgårdslandet och detta på två håll. De flesta vi känner säljer sina villor och flyttar till en lägenhet vilket för oss är främmande. Vi mår bra av att ha markkontakt och att få sätta fingrarna i jorden. Något att se fram emot. Ogräsbekämpningen är inga problem för mig, tvärtom är det en vilsam sysselsättning där tankarna vilar och får ro. Och att få skörda är en särskild känsla. När den mörka och kalla årstiden kommer får vi njuta av det vi samlat i burkar och frys. 

Positivt från Tanzania

För elva år sedan reste vi med ryggsäck i Tanzania. Naturligtvis skulle vi till Serengeti. Vi hyrde en jeep, chaufför och kock. Kocken var även guide och hette Abuu (bilden), en kille sådär tjugo år. Landet och denna kille blev en stark upplevelse. Som så många andra hade Abu en trasig bakgrund och väl hemma tog Jan (min andra hälft) beslutet att skicka honom 10000 kr. Och det skulle visa sig vara väl investerade pengar. Abuu började studera och idag har han "Abuu´s Tanzania Tour & Safari". Dessutom har han fru och två flickor. Han hör av sig till oss med jämna mellanrum och berättar hur livet fungerar. Och det fungerar över förväntan. Kanhända reser vi till Tanzania och hälsar på familjen när coronapandemin är över.https://www.abuustanzaniatours.com/

En början till något nytt

Jag befinner mig i ett häkte med begränsade kontakter.

Ett häkte med osynliga galler som jag tänjer, går iväg på långa promenader
där vidderna blir mitt sällskap och där bofinken öppnar en port. 

Toner tränger igenom fernissan och till den inre exil jag länge befunnit mig i. 

Jag sitter ner på en bänk, vänder mitt ansikte och går in i en snårig skog
där lump har samlats bakom ett stenblock där mossan börjat få fästa. 

I den lumpna bråten finns ouppklarade samtal, svek och ord av ironi och sarkasm. 

Sandslott och vågor som kom och gick. 

Sotiga minnen som viljan varsamt börjar putsa för att befria skavsår.
På en bänk i april där omtänk och tänk om börjar en resa utan slut.