Rapport från en karantän

Rummet är fyllt av information från radio och Tv och den delen går inte att klaga på. 

Egentligen har jag inget att beskärma mig över än att rörelsefriheten är begränsad. Son och sonhustru vet inte till sig hur väl de vill, kanske att de ändå vill att vi ska finnas till lite längre ändå.  Dagliga frågor om hur vi mår och vi mår bra. Huset genomgånget och altanen strålar i sol. Kaffe och morotskaka och talgoxen sjunger obekymrat och hoppingivande. Telefonen går varm och plötsligt strejkar den, röster på andra sidan försvinner, samtal går inte fram. Och jag vädjar om en begagnad telefon (eftersom problemet varat en tid) av min yngste son. Han undrar om jag inte ska gå en kurs eftersom han misstänker mig för okunnighet. Lite ilsk blir jag men säger inget. Slut på samtalet.Oc h nästa dag kommer ett sms, ”jag kommer med en telefon”. Oj, tänkte jag och blir överväldigad. Sonen bor i Stockholm och åker särskilt för att leverera en begagnad Iphone, vilken uppoffring.  Och vilken son! Lite rörd blir jag och väntar. Och det står inte på så ringer det på telefonen och meddelandet är att leveransen har kommit. Träffas och dricka kaffe tillsammans får vi inte, vilket känns ledsamt. Men jag öppnar dörren och ser en skymt av min yngste son som ilar iväg till bilen och åker hem, tolv mil vilket blir tjugofyra mil en förmiddag i mars för att jag ska få en Iphone. Och det ska visa sig när jag öppnar påsen att det är en oöppnad förpackning och den senaste modellen av Iphone. Överrumplad och rörd över sonens besvär och jag vet inte riktigt hur jag ska visa min uppskattning. Nästa moment är att föra över min information från min gamla telefon till den nya och det skapar lite motstånd. När jag frågar min son blir svaret, ”du har ju användarhandboken”, med en självklar ton. Ett jäklaranamma överfaller mig och jag lusläser informationen (som är skriven med myrtecken), går in på datorn och läser, tråcklar mig fram och plötsligt börjar min nya telefon få liv. Sonen ringer och jag deklarera att allt är ok! Lite förvåning anades och han kom med goda råd utan att vara påpekande. Kanske att han ändå blev lite stolt över sin åldrade mor, att hon klarade installationen utan hjälp.

Det osynliga styr oss!

Vad kommer efter denna pandemi? Hur kommer vår vardag att se ut? Vad vet jag, men ett är säkert och det tror jag, inget blir sig riktigt likt och hur detta ska se ut är ovisst. Men jag kan spekulera utan att det jag skriver blir på riktigt. Jag tror nämligen att vi alla blir ordentligt omskakade i vårt materiella tänkande, och jag tror att vi skakas om i grunden. Det osynliga styr oss just nu och ingen vet i vilken riktning eller när allt tar slut. Vi är i det osynligas grepp och det har väl aldrig vad jag vet hänt. Varifrån kommer denna så fruktade osynlighet och vad kan den ställa till med?    Förvirring råder och samtidigt en slags säkerhet som ska skapa hopp, Detta kommer att gå över! Idag for jag ner på stan med lånade böcker som skulle återlämnas. Klockan är nio och inte en människa eller annat levande gick att upptäcka. Det var lite otäckt och som om alla var utrotade och jag ensam kvar. Börsen faller och råden haglar, sälja eller inte?
    Vad händer med mina värderingar och den egoism som under många år varit gällande och som framförallt politiker eldat på? Kan marknaden och det privata lösa de problem vi står inför? Kan en stark stat göra detta? Marknaden är till för den som har medel och inte för mig som inga har. Hoppet står till staten och solidariteten (ett ord som försvunnit ur den politiska debatten). Men jag vet inte, är förvirrad och låter bli att bunkra toapapper.
    Helt klart behöver vi hjälpas åt i ett svårt läge och utan varandra går vi vilse eller under och filantropi undarber jag mig.
    Hur kommer vardagen att se ut? Måhända får vi laga och lappa, koka soppa på en spik, låta bilen stå, dra in på det mesta och upptäcka att rotsaker är riktigt goda. Börja odla viktiga grönsaker och vara rädd om varandra och om det vi har! Så tror jag som famlar i ovisshet. Men dettta kan också betyda en förlossning, att vi kommer ut som tilltuffsade och något skrynkliga men med en ny syn på vad som är viktigt i tillvaron.

Tystnaden har ersatt larmet!

För tre veckor sedan åkte vi ut i världen och då fanns knappt ett fall av coronaviruset i Sverige. Dessa veckor har vi rest i tre länder, kryssat med båt, gått iland och fått nya intryck. Tre tusen personer på en båt varav tusen var personal. Restriktionerna var skarpa och hela tiden när vi skulle äta eller dricka fick vi sprita händerna. Världen fanns på båten, sextio nationer och vi de enda svenskarna. Visst hostades och snorades det och min undran var hur man skiljer corona från vanlig förkylning? Argentina, Uruguay och Chile var som vi förstod inte särskilt drabbade av det anfallande viruset. Och när en vecka återstod av vår lyxiga tillvaro kom beskedet om pandemi. Skulle vi komma hem, vad händer om vi insjuknar...? Oroliga frågor dök ideligen upp. På båten fanns läkare med personal vilken kändes bra. Ett besök hos doktorn kostade 1500 kr och det gällde att ha fylld reskassa utifall olyckan infann sig. Övervägande äldre personer fanns på båten och flera med ett handikapp.
   Hemresan tog många timmar och i Paris blev väntan fem timmar. De flesta butiker på flygplatsen var stängda. Tv:n meddelade att upplopp pågick i Chile. Folket är missnöjda med löner och annat, något vi fick klart för oss via guiderna som tog oss till olika sevärdheter. Komma hem eller inte fanns hela tiden, men Paris var nästan som hemma. Några vi pratade med hade fått fly hem från Spanien eftersom gränsen skulle stängas.
     I bilen hem lovprisade vi vårt land och vår hemvist, längtade efter hårt bråd och riktigt kaffe samt känslan att få vara i sitt eget bo. Frysen är fylld men visst måste inköpas och ICA butiken var helt öde. Jag undrade varför? Coronaviruset blev svaret. Mjöl, pasta toapapper och konserver var helt slut. På vägen glest med bilar.
     Idag blev en dag som ingen annan jag upplevt. Bilsurret från E18 är helt borta och det har varit spökligt tyst, som lugnet före stormen. Denna tystnad har jag aldrig upplevt i en stad, bara djupt inne i skogen. Och så kom beskedet om att alla över sjuttio år rekommenderas hålla sig hemma. Nåväl vi är i alla fall hemma och kan komma ut på egen täppa. Vad som händer vet ingen, men efter allt som sker kommer vi alla att få en tankeställare. Just nu härskar ovissheten.