En vanlig dag

Dunkel, grå och oviss är tiden just nu. Regnet smäller på taket och på altanen, fönstren låter ett strilande vatten gå sin egen väg. En koltrast sitter på planket och väntar på äpplet som vanligtvis brukar kastas ut på gräsmattan. Idag blev det en försening i rutinen och trasten verkar orolig, flyger in i rutan som om den vill påminna oss om våra skyldigheter. Vi påminns och gör det vi av vana brukar göra för trastarna. Det är som om fåglarna minns och kommer åter, särskilt koltrastarna vi årligen har på besök. Vi inbillar oss att det är samma trastar år från år och de har samma beteende för att få igenom sin vilja. När äpplet väl finns på gräsmattan ockuperar de bytet, förser sig och försvinner några timmar för att återkomma och se till att inget lämnas åt slumpen.
Radion meddelar att talmannen än en gång misslyckats med att få till en regering. Vad som händer härnäst är bara att invänta, något annat går inte. Och regnet bara faller utan att fundera på vad som händer om ordningen skulle manipuleras, en ordning som inte alltid är självklar fastän vi gärna vill tro det. Förr eller senare händer det som inte ska hända och vänder upp och ner på tillvaron. Som tur är har vi i ögonblicket ingen aning om det som förestår och lever våra liv som om det som är inte kan ta slut.

Höst

Visst är vårt land i ett ovisst läge, men livet måste gå vidare och i all enkelhet blir det en utflykt till skogen. Det är i mitten av oktober och sommarvarmt. Vi släpper stadens myller och åker till torpet. Löven dansar bekymmersfritt och färgerna skiftar i ett sprakande skådespel som ger eftertanke. Och vi gör det enkelt för oss, tar kylväskan , lite mjölk och fil. Resten finns i torpet och vi överlever. Väl framme svidar vi om till stövlar, kniv och med blickarna inriktade på kantareller. Älgjakten pågår och det är en viss risk att ge sig ut, men vi litar på den allsmäktige.
     Det blir en del gulingar  och det blir en knådning av kroppen. Terrängen är snårig med många kliv över fällda träd, mossklädda stenar och en och annan stig.
     Överflödet blir ett dilemma som leder till eftertanke och filosofiska funderingar. Varför har vi fått det så bra? Vad tänker de som bodde före oss om hur vi har det (om de nu kan se eller vara med)?
      Enkelt är det och tanken är att vi ska sitta ute och se solen gå ner. Kantarellerna steks med soja och lök, persiljan från landet blir en dekoration och den lite kylslagna vinflaskan korkas upp. Så klart att vi ska fira en sommardag i mitten av oktober med kantareller. Vi ser solen dala bakom skogsbrynet och omedelbart avlöser den svala luften. Vi går in och stänger höstkylan ute.

Övergång

Hösten slukade sommaren i ett nafs och någon mjuk övergång blev det inte. Dahliorna slokade uppgivet och efter en akut insats vilar knölarna i papperspåsar och svalt mörker. Lappkastet i vädret satte fart på arbetet i trädgården och nu en stunds vila innan löven lämnar sina fästen.
Någon regering har vi inte fått eftersom båda blocken vägrar att stödja varandra. 143 mandat är fler än 144 och den matematiken förvirrar. Gång på gång påpekas denna summering och jag måste nog få en dagsfärsk kunskap om hur man adderar. Vad som kommer ut av detta blir spännande att se. Talmannen har en oviss tid framför sig och som det ser ut helt hopplös. Hursom helst håller han en lugn mask och jag undrar om han ligger sömnlös.
Radion meddelar att kulturprofilen får sin dom idag och utanför ligger morgonen i ett gråmulet töcken. Måndagen är i sin början och nya livgivande aktiviteter väntar på ett genomförande.