Varför skriva en bok om hur det var förr? Och varför
skildra ett folk som inte var framgångsrikt ? Kan det vara något att läsa
eftersom tiderna förändrats? Dessa frågor fanns hos mig när jag började
intressera mig för ett folk som bespottades och inte ansågs betyda mer en
fluglort. Mina och mångas förfäder tänkte jag och drivkraften att forska och
gräva fram hur en familj ur den lägsta klassen hade det blev ett måste.
”Jag är äntligen på väg för
att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din
person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Du
har av någon anledning blivit mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du
går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag.
Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt
att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett
samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
– Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig. Det är tyst och nästan andaktsfullt.
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta. Din tystnad betyder något. Men vad? ”
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
– Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig. Det är tyst och nästan andaktsfullt.
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta. Din tystnad betyder något. Men vad? ”
Det började med Clara, äldsta dotter till August och
Matilda. Men det var Clara som manade på mig och varje ny uppgift jag fick om
familjen blev så småningom en historia som jag ville berätta och sprida. Det
har tagit några år och i den sökande processen levde jag bokstavligen med
familjen. Bitvis var jag installerad i 1800- talets atmosfär. Att skriva blev
ett måste och jag kunde i den nutida politiska debatten ana en stor okunnighet
om hur majoriteten av det svenska folket har överlevt. Jag förundrades över hur
detta folk orkade. Och min beundran växte. De blev mina hjältar och om dem
ville jag skriva. Om ett storartat folk som aldrig fick uppleva sig värdefulla
och respekterade. Min beundran för detta folk är stor och jag vet inte om någon
kommer att läsa min historia. Clara fick mig att föra hennes och familjens
talan i ”Efter herrarnas behag” som
är en historisk roman om det osynliga folket utan röst.
Recension
Lars:
Lars:
Sveriges
historia ges i läroböcker till motsträviga elever. Här bjuder Rose-Marie
Sjöberg på samma historiebeskrivning i en berättande form som man inte kan
värja sig ifrån. Jag sträckläste boken och rycktes med av hennes skildring av
statarlivets vedermödor men också glädjestunder. I centrum står Matildas liv
med sin kamp för ett värdigt liv i statarfolktes ständiga flyttande och
knäböjande för överheten i form av bönder,präster och patroner. Personerna är
fint utmejslade med karaktärsdrag, känslor,tankar och utseende. De blir
verkliga och till vänner i läsningen. Man lockas hela tiden framåt för att
stilla nyfikenheten hur det ska gå med dem men också med deras strävan till ett
bättre liv. Författaren har ett enkelt men målande språk. Då och då tvingades
jag stanna till och begrunda hennes överraskande beskrivningar av
enskildheter.”Tankarna fladdrar som torkad tvätt i blåsten en vårdag”.” Lien
blixtrar som en visp solstrålar”. ”Röken står i givakt”.”Som smedens svetslåga
far orden ur hennes mun”.Etc. Hon skildrar naturen ömsint och både växt-och
djurriket hjälper till att skapa stämning och bakgrund. Handlingen känns hela
tiden trovärdig (Det är ju historia!) och situationernas upprepning i ny
generation blir alltid nyfräscha och intressanta. Den tidsperiod som beskrivs
är ju statisk för de enskilda. Människorna vill förändring men den beskrivna
tiden är före arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och frikyrkorörelsens tid.
Matilda ,liksom så ofta med kvinnor, bär på uppvaknandet och försöker påverka
folk till förändring. Flera erkända stora författare har skildrat denna
tidsepok men ändå känns Rose-Marie Sjöbergs inlaga berättigad för sitt varma,
nära och kärleksfulla berättande. Tänk om hennes bok kunde nå ut till dagens
skolungdom. Då skulle deras historiekunnande om 1800-talet bli till ett
perspektiv för livet!
Hej RoseMarie!
Tyvärr så är din bok utläst. Tyvärr för nu är jag boklös. Jag saknar den och kan inte börja med någon ny så här på en gång. När jag har läst en riktigt bra bok fungerar det inte att genast ta en ny. Jag vill behålla känslan av vad jag känner och även av aktning till författaren så då går det inte att starta med nästa bok. Det får bli tidningsblädder istället.
Vilken väldigt bra bok du har skrivit. Du har ett så målande språk att det man läser ser man som på en film. Lukter och ljud upplever jag, liksom att personerna är verkliga. Miljöbeskrivningarna är som om man var där själv. Den var gripande och så trovärdig. Svält och fattigdom. Precis så som statarna hade det vid den tidpunkten. Flytta varje år för det blir kanske blir bättre på nästa ställe. Ingenting var de värda men de behövdes för att godsägarna skulle överleva och få gårdarna att fungera. Kvinnorna var ett lågt stående väsen utan känslor som skulle finna sig i allt. Hunsas hit och dit, finnas där för männen. Det märks att du har tagit in mycket fakta innan du skrev romanen. Du har lagt ner ett stort arbete och det måste kännas skönt för dig när boken väl var tryckt. Nöjd med den är du väl? Sådana här historiska romaner är något av det bästa att läsa. Det ger så mycket. Insyn i hur de levde och slet, massor med barn att ta hand om. Jobba hela tiden. Matilda blev en stark kvinna som inte fann sig i allt det gamla utan såg framåt och ville förändra samhället. Samtidigt förstod hon att det skulle ta tid. Någon måste vara stark och börja om det skall hända något.
Tack för den fina upplevelsen! Fortsätt i den här andan.
/Kerstin A

