Det muslimska helvetet

Jag tar mig för pannan när jag ser filmen som Sveriges förenade muslimer sprider. Flickor som inte täcker huvudet kommer att hamna i helvetet. Den finns att se på Youtube och kan inte bortförklaras. När jag gick in på deras facebookssida och ställde några frågor blev jag bortklickad. Censur råder. Dialog är inget dessa muslimer företräder precis.  Kvinnor jämfördes med en chokladkaka. Man väljer inte choklad som är utan papper. Dessutom vill inte dessa muslimer att någon ska titta på deras kvinnor. Men männen får titta och betittas. Och än värre är att dessa organisationer får/har fått bidrag för att sprida odemokratiska budskap. Hur långt har den svenska flatheten gått. De politiska partierna fladdrar hit och dit (utom SD o M) och det gynnar SD. Gå samman i denna fråga och gör något omedelbart. Vi har en stat i staten med egna lagar och detta är möjligt.
Det jag också efterlyser är alla rättfärdiga muslimer som följer svensk lag går samman och visar sin avsky för de förtryckande värderingar som florerar. Men icke ett ljud, inte ens en viskning hörs. 

Läs och begrunda!

https://www.facebook.com/rosemarie.sjoberg.9

För en tid sedan uppmärksammades att Organisationen Sveriges unga muslimer bjudit in antidemokratiska predikanter som hyser förakt mot judar, kvinnor och hbtq-p...ersoner. Efter mycket om och men beslutade myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor att dra in deras statliga bidrag.

Idag får vi veta att Sveriges förenade muslimer återkommande gånger bjudit in föreläsaren och imamen Muadh Zamzam som lär ut att 12 åriga flickor i Sverige hamnar i helvetet om de inte täcker sig (titta själva på videon). Även de får statliga bidrag (halv miljon) trots att varningsflaggen fanns där redan 2014.
MUCF har det senaste året (med rätta) fått kritik från olika håll för att de inte lyssnat på kritiska röster som varnat om dessa antidemokratiska och jämställdhetsfientliga organisationer, utan fortsatt betala ut pengar. Det får mig att undra om MUCF är rätt myndighet att ansvara för så viktiga frågor i fortsättningen. En fråga regeringen bör diskutera på nästa regeringssammanträde.
När en minoritet inom de muslimska samfunden tillåts bli företrädare för den stora majoriteteten, som inte på något sätt delar dessa antidemokratiska krafters intoleranta agenda, så slår det mot alla kollektivt.
Själv får jag ibland höra följande;
"Gulan, du kanske ska tona ner dig lite, det kan påverka din politiska karriär om du är så hård i din retorik"
"Gulan, du måste även driva klassisk liberal jämställdhetspolitik, du pratar för mycket om heder och extremism"
Jag har inte gett mig in i politiken för att bli proffspolitiker. Det var mitt starka engagemang för jämställdhet och integration som en gång fick mig att ta steget in. Den dagen jag inte har förtroendet att ha politiska uppdrag, både inom mitt eget parti och av väljarna så hittar jag på något annat.
Men att tro att vi bara kan köra på som om dessa problem inte existerar är naivt. Om vi inte klarar av att skydda friheten för människor i hela Sverige, inte minst kvinnor- och flickors frihet i förorterna, vad är då kampen som tidigare generationer stridit för i över hundra år värd då?
Utmaningarna ser olika ut. Det ena utesluter inte det andra. Det går att jobba parallellt. Men börjar vi tumma på den svenska jämställdheten så är ju snart alla kvinnors och flickors rättigheter satta på undantag. Det är mitt största driv just nu. Så för er som tycker att det blir lite för mycket heder. Ni får ursäkta, men den här kampen handlar även om er döttrars och söners frihet!
Visa mer





Föreläser om att 12-åringar hamnar i helvetet - får bidrag av staten
Sveriges förenade muslimers föreläsare lär ut att 12-åriga flickor hamnar i helvetet om de inte täcker sig.
aftonbladet.se

Folkets historia

Varför skriva en bok om hur det var förr? Och varför skildra ett folk som inte var framgångsrikt ? Kan det vara något att läsa eftersom tiderna förändrats? Dessa frågor fanns hos mig när jag började intressera mig för ett folk som bespottades och inte ansågs betyda mer en fluglort. Mina och mångas förfäder tänkte jag och drivkraften att forska och gräva fram hur en familj ur den lägsta klassen hade det blev ett måste.

”Jag är äntligen på väg för att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Du har av någon anledning blivit mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag. Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
    – Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig.  Det är tyst och nästan andaktsfullt.
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta.  Din tystnad betyder något. Men vad?  ”

Det började med Clara, äldsta dotter till August och Matilda. Men det var Clara som manade på mig och varje ny uppgift jag fick om familjen blev så småningom en historia som jag ville berätta och sprida. Det har tagit några år och i den sökande processen levde jag bokstavligen med familjen. Bitvis var jag installerad i 1800- talets atmosfär. Att skriva blev ett måste och jag kunde i den nutida politiska debatten ana en stor okunnighet om hur majoriteten av det svenska folket har överlevt. Jag förundrades över hur detta folk orkade. Och min beundran växte. De blev mina hjältar och om dem ville jag skriva. Om ett storartat folk som aldrig fick uppleva sig värdefulla och respekterade. Min beundran för detta folk är stor och jag vet inte om någon kommer att läsa min historia. Clara fick mig att föra hennes och familjens talan i ”Efter herrarnas behag” som är en historisk roman om det osynliga folket utan röst.

Recension
Lars:

Sveriges historia ges i läroböcker till motsträviga elever. Här bjuder Rose-Marie Sjöberg på samma historiebeskrivning i en berättande form som man inte kan värja sig ifrån. Jag sträckläste boken och rycktes med av hennes skildring av statarlivets vedermödor men också glädjestunder. I centrum står Matildas liv med sin kamp för ett värdigt liv i statarfolktes ständiga flyttande och knäböjande för överheten i form av bönder,präster och patroner. Personerna är fint utmejslade med karaktärsdrag, känslor,tankar och utseende. De blir verkliga och till vänner i läsningen. Man lockas hela tiden framåt för att stilla nyfikenheten hur det ska gå med dem men också med deras strävan till ett bättre liv. Författaren har ett enkelt men målande språk. Då och då tvingades jag stanna till och begrunda hennes överraskande beskrivningar av enskildheter.”Tankarna fladdrar som torkad tvätt i blåsten en vårdag”.” Lien blixtrar som en visp solstrålar”. ”Röken står i givakt”.”Som smedens svetslåga far orden ur hennes mun”.Etc. Hon skildrar naturen ömsint och både växt-och djurriket hjälper till att skapa stämning och bakgrund. Handlingen känns hela tiden trovärdig (Det är ju historia!) och situationernas upprepning i ny generation blir alltid nyfräscha och intressanta. Den tidsperiod som beskrivs är ju statisk för de enskilda. Människorna vill förändring men den beskrivna tiden är före arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och frikyrkorörelsens tid. Matilda ,liksom så ofta med kvinnor, bär på uppvaknandet och försöker påverka folk till förändring. Flera erkända stora författare har skildrat denna tidsepok men ändå känns Rose-Marie Sjöbergs inlaga berättigad för sitt varma, nära och kärleksfulla berättande. Tänk om hennes bok kunde nå ut till dagens skolungdom. Då skulle deras historiekunnande om 1800-talet bli till ett perspektiv för livet!

Hej RoseMarie!

Tyvärr så är din bok utläst. Tyvärr för nu är jag boklös. Jag saknar den och kan inte börja med någon ny så här på en gång. När jag har läst en riktigt bra bok fungerar det inte att genast ta en ny. Jag vill behålla känslan av vad jag känner och även av aktning till författaren så då går det inte att starta med nästa bok. Det får bli tidningsblädder istället.

Vilken väldigt bra bok du har skrivit. Du har ett så målande språk att det man läser ser man som på en film. Lukter och ljud upplever jag, liksom att personerna är verkliga. Miljöbeskrivningarna är som om man var där själv. Den var gripande och så trovärdig. Svält och fattigdom. Precis så som statarna hade det vid den tidpunkten. Flytta varje år för det blir kanske blir bättre på nästa ställe. Ingenting var de värda men de behövdes för att godsägarna skulle överleva och få gårdarna att fungera. Kvinnorna var ett lågt stående väsen utan känslor som skulle finna sig i allt. Hunsas hit och dit, finnas där för männen. Det märks att du har tagit in mycket fakta innan du skrev romanen. Du har lagt ner ett stort arbete och det måste kännas skönt för dig när boken väl var tryckt. Nöjd med den är du väl? Sådana här historiska romaner är något av det bästa att läsa. Det ger så mycket. Insyn i hur de levde och slet, massor med barn att ta hand om. Jobba hela tiden. Matilda blev en stark kvinna som inte fann sig i allt det gamla utan såg framåt och ville förändra samhället. Samtidigt förstod hon att det skulle ta tid. Någon måste vara stark och börja om det skall hända något.

Tack för den fina upplevelsen! Fortsätt i den här andan.

/Kerstin A

Innan det brister

Här drillade lärkan.

Till kamoflerat
ingenmansland utan slut
med enkel biljett.
.

En dag att minnas

Kvinnodagen ägnas åt att minnas alla kvinnor som kämpat för rösträtt, ett drägligt liv, anständiga löner och jämställdhet mellan man och kvinna. Kampen har varit långdragen, men i Sverige kanske vi har kommit så långt det går. Än återstår likvärdig lönesättning för lika arbete. Frågan är vad som händer i kvinnofrågan när vårt land invaderas av andra kulturer med en helt annan kvinnosyn än den som är gällande i vårt land.
    I Västerås darrar politikerna på manschetten när muslimska (?) kvinnor vill ha särskilda badtider för kvinnor för att de inte vill visa armar och ben för män. Några partier vill godkänna deras önskan, andra är tveksamma. Om vi har lyckats komma långt i kvinnors rättigheter ska vi väl inte godta invandrarkvinnornas krav. Det är att dra klockan tillbaka. Likadant är det med hedersvåldet. Det är fullt tillåtet att kontrollera flickornas förehavanden medan pojkarna gör vad de vill. Vi i Sverige är flata och godtrogna intill dumhet. Våra lagar och förordningar ska väl gälla oavsett varifrån man kommer?
    Jag tror att vi måste vara tydliga i vår kamp för att försvara kvinnors rättigheter. Särskilt i mötet med andra kulturer. Och vi får inte vara rädda för att ta en konfrontation.Snart vill väl kvinnor som är helt täckta arbeta i våra förskolor?
   Vi har i ett års tid så gott som varje helg tagit emot en ensamkommande kille från Afghanistan. Han är fin på alla sätt. Först och främst ville vi hjälpa till av humanitära skäl men också göra integrationen lättare. Framför allt språket och relationen man och kvinna. Han har b.l.a. fått en naturlig insyn i hur  mannen lagar mat och kvinnan tar hand om den tekniska utvecklingen i hemmet, men också en jämbördig relation man/kvinna.
    Vi samtalar om demokrati, jämställdhet m.m. Och vi förstår att denna (och alla andra). kille har mycket att lära om vårt samhälle.Det som gått upp för oss är att han efter fyra år i koranskola är
oerhört indroktinerad av sin religion. Jag frågade honom en gång varför alla kvinnor i hans land bar burka, var heltäckta. Han tittade länge på mig och svarade: därför att vår religion säger det.  Nåväl, en integration är en lång process men den underlättas om vi är tydliga med vad som gäller i vårt land. Något att påminnas om en dag som denna.

                              Bland ruiner, stenar, kloster och åsnor

För att fördriva tiden i ett gråmulet Sverige går färden till norra Cypern. Natten frös till och vägen till Arlanda denna humana morgontid var isig. En buss i Enköpingstrakten krockade med en lastbil och busschauffören dog. Olyckan blev påtaglig när vi passerade olycksplatsen. Denna gång åker vi tryggt med Swebuss. Något försenade checkar vi in och diverse inköp måste slopas.

Salamis hotell i Famagusta nära havet och här blir vi i tre dagar. Fint som på de flesta hotell och god mat. Men internet vill inte fungera på hela tiden ska det visa sig. Inte hela världen egentligen.  Tillvaron fungerar ändå. Som att bara sitta i en stol och göra ingenting mellan utflykter och mat.

Se på duvorna och tänka stora och små tankar, lägga minnespussel och fundera över vad livet har modellerat mig till den jag är. Mellan funderingarna besöker vi kloster, stenar och ruiner. Serveras årtal och hör om Rickard Lejonhjärta och Salladin i deras korsriddarkamp där Salladin och muslimerna segrade. Det påstås att Salladin gifte bort sin dotter med en av Lejonhjärtas söner som en försoningshandling. Skröna eller inte.

Kyrenia Castle är vackert beläget vid havet och erövrades av Rickard Lejonhjärta när han var på väg till Jerusalem. Måhända var han segerviss. Utgången blev en annan och de kristna fick se sig besegrade. Jag fastnar extra för denna fästning och får en särskild känsla för atmosfären. Andra ruiner, kyrkor, kloster och stenhögar gör inte så stort intryck. Årtal och händelser blir till slut en soppa med många ingredienser som jag måste sortera och läsa på.

Nicosia är delat, men med pass kan vi vandra över till den grekiska sidan. Skillnaden mellan turk och grekcyprioternas världar är stora. Den grekiska sidan har varit välbesökt i många år och att komma in på den sidan är som att befinna sig på Drottninggatan i Stockholm. Den turkiska delen kämpar yrvaket och sömndrucket för att få igång turismen.  
I en Seralj där kameler och förare rastade för länge sedan dricker vi kaffe. Den är ömsint bevarad och även här finner jag ro.
    Hela norra ön blir nogsamt besökt. Apelsin, pomerans och citronträd fyllda med frukter kantar vår färd. Blommor i olika färger och former lyser emot oss och jag kan avundas denna prakt och att våren här är så varm. Sommarvärme på dagarna och kyligt nattetid.

Åsnorna längst uppe i norr är näsvisa och närgångna. Välmatade blir de av turisterna och det är morötter som gäller. Mängden åsnor är ett resultat av att de förskjutits när de inte kunde göra rätt för sig. De förvildades och nu finns de i ett reservat.

Vi stannar till i en by där grek och turkcyprioter lever sida vid sida i fredlig samvaro. På ena sidan ett turkiskt café och på den andra ett grekiskt. På båda sidor sitter män och spelar tärning och pratar. Inte en kvinna är synlig.
De sista fyra dagarna blir vi i Kyrenia där vi utflyktar kors och tvärs.

Hamnen är livfull med fiskebåtar, restauranger och en och annan affär.

Guiden är kunnig men ganska svår att förstå. Han håller sig till historien och undviker att tala om hur ön fungerar i dag vad gäller de sociala och ekonomiska villkoren. Han är en sekulär muslim och frånskild. Att de reaktionära krafterna börjar ta mark berättar han om och att de sekulariserade muslimerna trakasseras. Vi lämnar ön med många historiska berättelser och med åtskilliga frågetecken om hur ön mår idag.