Julminne

                                             

Skogen är utan snö och regnet hänger över grantopparna. Jag är ensam och på flykt från larmet och leksakskommersen. Gårdagens besök i leksaksaffären blev en snurrig upplevelse. Utbudet fick mig att bli yr och koncentrationen flackade. På beställning letar jag efter något som heter Stormhawk. Gossen som önskat denna leksak är flitig TV- tittare och utsatt för all sorts reklam. Stormhawk är skickligt marknadsförd och det är en serie med robotliknande varelser. En ung man vet precis vad jag letar efter och inköpet genomförs. Kommersen i affären är intensiv och paketbergen höga. Jag ilar med sänkt huvud ut till väntande bil. Utbudet svämmar över och barnen dränks i prylar. Helst vill jag kliva av julklappståget föra in en annan anda där lugnet, samtalet och berättandet framför granen ger positiva minnen för framtiden.  Hur det ska gå till är ett annat dilemma.

Kassen fylls med olika mossor, famnen med granris och tallris. Blåbärsris, lingonris och stensöta retar min fantasi och att ta det som skogen serverar ger mig behag. Omgiven av skog och långt ifrån larm och köprusch hamnar jag i min egen barndom. Alla jular hade drivor av snö och i Västanå vid Dalälvens mynning fanns en affär och två skyltfönster. Jag åker spark på vägen och det är sen eftermiddag. Skyltfönstren har glitter och tomte. Att tomten fanns var jag helt övertygad om.

    Julstöket började vid lucia. Mamma köpte torkad fisk som skulle läggas i blöt. Lutfisk fick inte saknas på julbordet. Huset vändes ut och in. Allt skulle putsas och jag längtade till kvällen när det skulle bulta på dörren.

   Varje år upprepade sig samma procedur. Pappa hade sett ut en gran tidigt på hösten och tillsammans med min bror hämtade han granen på julaftonens förmiddag. Därefter skulle granen kläs. Glitter, röda kulor, flaggor och ljus. I öppna spisen sprakade elden och i fönstret hängde en röd adventstjärna. TV tiden hade ännu inte kommit och radion hade två kanaler. Jag minns inga julprogram, men jag minns pappas berättelser framför brasan. Han varvade med sagor om tomtar och troll samt äventyr från Canada. Från livet som trapper hämtade pappa sina berättelser som försatte mig i en särskild stämning. Bitvis kunde jag hålla andan av spänning och ville aldrig att han skulle sluta berätta.

    När mörkret bäddat in huset och längtan efter tomten var på bristningsgränsen, hördes klampande steg på trappan. Äntligen! Tre kraftiga bultningar och vidundret säger, ”finns det några snälla barn här”. Tomten var liten och hade vitt skägg, gråa kläder, tomteluva och en säck med paket. Svara vågade jag inte och inte gå fram heller. Han pratade lite med oss och lämnade säcken. Flera barn i byn skulle få besök och därför fick mamma dela ut paketen. Varje år samma tomte och samma stämma och han fanns på riktigt. Vad paketen innehöll har jag vaga minnen av, det var annat som etsat sig fast. Stämningar och berättandet samt upplevelsen av tomten finns ännu i klart sken i mitt inre. I skogen bakom vårt torp spelas mina barndoms jular upp som en film med fin skärpa och jag är evigt tacksam för det jag fick med mig.