Intryck som inte stämmer

Vi har sedan en tid tagit oss an en ensamkommande pojke från Afghanistan. Han har varit i Sverige fem månader och är femton år. Redan kommunicerar vi på svenska. Han gör stora framsteg i språket och vill lära sig hela tiden. Från sitt hemland har han en fyraårig skola. Ingen engelska.
Varje gång vi lämnar honom på flyktingförläggningen kommer en känsla av otillräcklighet i bröstet. Hur ska vi göra för att denna kille ska få den bästa tid han är värd i vårt rika land? Vissa dagar syns hans dysterhet trots att han gör allt för att visa sig tacksam. Han har en stor sorg inom sig och när beskedet kom att två killar skulle utvisas fick vår kille panik och försvann ut i skogen. Han hittades efter några timmar. Sova gick inte och då ställde kompisarna upp. Flera av dem sov på golvet i det knappt sju kvadratmeter stora rummet för att vår kille skulle känna sig trygg.
Vill vi ge honom en slant tackar han nej. Vantar och sjal tog han emot.
Det vi försöker ge honom är trygghet och omsorg samt gemenskap i en för honom annorlunda kultur. På flyktingförläggningen finns dryga fyrtio pojkar. När vi hälsar på kommer alla fram och hälsar, tar i hand och bockar. Dessutom frågar de vem vi söker och visar oss till rätta.
Att stå öga mot öga med denna kille är annat än att se TV bilder och lyssna på nyheterna. Han kliver rakt in i hjärteroten och vreden över en orättvis värld eldas på. Kanske att vårt land är överdästa i materiell välfärd och att det är på tiden att vi investerar vårt överflöd i människor som inte har någon tillhörighet och människovärde.