Snuvad ägare

En hissnande resa utspelar sig någonstans i Bergslagen. Det är fem grader kallt och en polis har pejlat in ett Lodjur tvåhundra meter  från ett boningshus. Ett rådjur har blivit rivet av ett Lo och skall finnas i närheten. Skogsägarens fru vill inte ta reda på djuret.

    Vi får tillstånd att stycka och ta reda på djuret om vi hittar det. Jag tar sågen och Jan yxa och kniv. Vi pulsar iväg och finner slagplatsen, följer Lodjurets släpspår som visar sig vara trehundra meter in i skogen. Bakom två klippor ligger det rivna djuret, fortfarande varmt och i väntan på att serveras åt hungriga ungar. Vi är omsluta av snötyngda granar och stillnaden är optimal. Jan tar av sig jacka och handskar, släpar fram rådjuret, gör en översyn och konstaterar att ena skånken är riven, övriga delar är oskadda.    
    En sten intill blir slaktbord och jag står som paralyserad. Med beslutsamhet och koncentration börjar Jan att stycka djuret. Den rödrutiga skjortan gör sig mot snön och de gröna granarna. Han vet vad han gör och avslutar med att skära ut sadeln. De överblivna delarna återlämnas till den rätta ägaren och visst känns det lite kymigt att ha snuvat Lofamiljen på stora delar av deras kvällsmål.

    Allt känns plötsligt så jordnära och ursprungligt, som om jag for iväg långt tillbaka i tiden där jakten var en självklar företeelse i ett socialt sammanhang.