Ett lands framtid börjar i barnkammaren.

Sorgfloret täcker mig sedan attentatet i Paris, fredagen den trettonde november.
En ny tid har kommit och ändå inte eftersom historien upprepar sig. IS fortplantas och vill skapa ett nytt Kalifat. Islams företrädare påstår att IS inte har med Islam att göra. Det märkliga är att få anhängare av Islam inte starkare går samman och med kraft tar avstånd från IS. En och annan framträder och markerar att IS inte har med Islam att göra, men det räcker inte.
    Våld föder våld och idag hördes en kvinna i P1 ta upp hur vi uppfostrar våra barn. Hon nämnde en libanesisk familj där barnen dagligen agades av sin far. Detta trots att de inget gjort.
    Finns det ett samband mellan krig/terrorism och fostran av barnen? Är det så att ett lands framtid börjar i barnkammaren? Jag tror detta. Agade barn fortsätter att aga och hata.
    Vad jag förstår har inte några demokratiska stater förklarat krig mot varandra och detta borde väcka en djupare diskussion om vilka värden länder runt om i världen företräder. Våga diskutera vilka familjestrukturer som slår och agar sina barn i tron att de ska respektera oss vuxna. Inte så länge vissa kulturer företräder våld på barn kan vi få en fred som motverkar vi och dom.