Farmor, vem var du?

Jag är äntligen på väg för att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Andra i min släkt är lika okända men det är du som är mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag. Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
    – Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig.  Det är tyst och nästan andaktsfullt. Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta.  Din tystnad betyder något. Men vad?