Vårt gemensamma kulturarv-de kungliga slotten!

Det är annandagen och jag åker ifrån Stockholm i solsken. Radion gör mig sällskap.

Det är dags för det årliga talet till svenska folket. Kungen talar som om han var vår beskyddare som håller sin hand över sin skara. Så börjar jag känna när hans tal sprider sig i etern. Han tackar hit och dit och som han säger vi får inte glömma de som arbetar i det tysta. Fint! Det blir flera uttal om att Drottningen och jag har gjort …

    Ett allmängiltigt tal som till viss del osade reklam för monarkin. Det som fick mig att släppa gaspedalen en kort stund var när han började tala om Vårt gemensamma kulturarv, de svenska slotten. De ska stå öppna för allmänheten. Vilkas kulturarv? Absolut inte mitt! Inte min fars och inte min farmors heller ska kungen veta. Mitt kulturarv har vuxit fram ur en sockenstuga i Färentuna där min far föddes som oäkting.

     Visserligen ligger stugan nära Drottningholm. Men att påstå att slotten är VÅRT, det svenska folkets kulturarv är bra magstarkt. Prakten i slotten har visserligen pumpats fram ur den slitstarka och uthålliga folkskara i vårt land som fick allmosor för att överleva. De plundrades samtidigt som de fick buga och bocka för de som hade tillträde till slotten. I sockenstugan åt man inte på vit duk och med kandelabrar på bordet.

  Att hålla tal som har ett trovärdigt innehåll är svårt.