Australien

2011-11-14-2011-12-06

                                                                                                      

6/11                                                                                                                         Sydney

Det känns helt rätt att åka iväg just nu. Milt väder visserligen men grått och disigt. Komihåglistan är skriven och alla vänner samt familjer är informerade. En lång resa blir det och stödstrumporna kommer nog till användning. Och albyl. För att hindra propparna att ställa till i livet för oss.

7/11

Nu vidtar en hel del att göra. Säga upp VLT, växla pengar, se över garderoben och mycket mera. Vädret håller sig fortfarande lugnt och det är milt. Och jag åker till Stockholm för att träffa Felix och Elias. Annars blir det för långt uppehåll.

14/11

Allt har löpt smidigt och någon snö har ännu inte kommit. Vädret är ovanligt varmt och i Stockholm blommar körsbärsträd och hallon plockas. Vitsipporna blommar också för fullt. Inte på hundra år har det varit så varmt. Och vi åker ifrån allt. Som vi trodde en mörk och kall november.

Denna gång åker vi buss till Arlanda och Lasse J har skjutsat oss till centralen. Ute i Europa pågår den ekonomiska krisen och Berlusconi har äntligen avgått. Här hemma pågår debatt om att göra stora vinster inom vård och skola på våra skattepengar. Om allt detta åker vi ifrån och lär oss förhoppningsvis något nytt på andra sidan jordklotet.

Heathrow

En behaglig flygtur och mitt första besök i London. Inte särskilt upphetsande. En flygplats som alla andra. Jan jagar spritköp och om det är tillåtet att föra in i AU. Han får olika svar men ger sig inte. Det slutar med att inköp uteblir. Här får vi vänta i drygt fyra timmar innan vi fortsätter till Bangkok för en teknisk mellanlandning.

15/11

Faktiskt så har det gått hyggligt att sova trots en upprätt ställning.

Mat och vin fungerar som sömnmedel. Och resan från Bangkok går alldeles utmärkt eftersom vi sover näst intill hela tiden.

16/11

Framme tidigt på morgonen. Med tåg till central station och därifrån till

Emu Plains. Som enda passagerare stiger vi av. Jakarandaträden blommar för fullt. Adam, stationskarl tar emot oss och ringer därefter efter Anna-Karin. Hon hämtar oss och snart är vi på plats i hennes hus. Ett stort hus i två plan och vi får disponera det nedre planet för oss själva. Två söner hälsar oss välkomna. Fina och lågmälda. Vi sover några timmar och vid 19.00 tiden serveras middag med vin. Hög stämning och gott. Familjen bor i ett finare område och alla hus är byggda i tegel. Vädret är behagligt och det duggar lätt. Förra veckan hade de 35-40 grader varmt.

17/11

Jessie erbjuder oss guidning i en djurpark i Blue Mountains. Det duggar lätt.  Djur som sätter spår är röd känguru, koala och en brun orm i ett terrarium. Massor av vackra fåglar. Vi matar känguru ur handen blir bitna av Emu och beundrar en svart papegoja som har röda ränder under sina vingar. Flera av de djur vi ser är utrotningshotade på grund av alla rävar som inplanterats av engelsmännen en gång. Detta för att roa sig med jakt.

Nåväl, mitt favoritdjur från denna park är koalan. En helt underbar varelse. Rofylld och nöjd. Även den är på väg att försvinna eftersom alla eldsvådor tar död på dem. De är långsamma och hinner inte undan lågorna.

Som avslut blir vi skjutsade till ett köpcentrum, orienterar oss och dricker en kopp kaffe. Promenerar hem.

18/11

Dags att göra centrala Sydney. Vi tar tåget och trängs med allehanda nyvakna som är på väg till sina jobb. Japaner och kineser överallt. Utmed tågbanan får allehanda konstupplevelse. Inte särskilt vackert. Graffitti som i Sverige.

Vi tar en färja för att se allt från sjösidan. Operahuset är onekligen ett adelsmärke för detta land. Den danska arkitekten fick tydligen sparken eftersom bygget skenade iväg kostnadsmässigt. Han återkom aldrig för att se konstverket i färdigt skick. Inte bara Danmark är inblandat i detta praktfulla konstverk. Fasaden har vit keramik från Höganäs. Även Harbor bridge är värd att uppleva och vi klickar ideligen på kameran. Runt om oss stojar skolbarn på väg någonstans med sina lärare. Alla har uniformer och någon slags huvudbonad. Och vi börjar förstå vilket klimat detta folk har för det mesta. Gårdagens duggregn var behagligt.

Sjörundan gör vi tur och retur och påbörjar vandringen mot ett akvarium. På vägen får vi uppleva några aboriginska musiker som halvnakna och vitmålade på hela kroppen, spelar härlig musik. Sånt vill jag gärna få mer av.

 I ett kvarter lagas allehanda rätter från olika länder. Lockande men vi är inte sugna utan fortsätter vår promenad utmed kajen och har havet på ena sidan och en pulserande stad på den andra. Och solen ger sig inte. Det börjar bli svårt för mina ovana fötter och snart har jag ordentliga skavsår men tar mig hela vägen till ett fantastiskt akvarium där man kan mata hajar mm. Vi går in och muttrar lite om hur dyrt det är. Nästan dyrare än i Sverige. Men det vi får se är storslaget. Rockorna imponerar likväl som alla färger samt olika mönster. Vilken värld. Egentligen vackrare än den ovan vattenytan. Inga fula fabriksområden, inga slumområden eller graffittisprayade väggar. Vadå säger Jan! Allt slam och skit då! Jamen det är ju vi som ser till detta, kontrar jag och kommentar uteblir.

Den undre världen är imponerande och som alltid far mina tankar iväg i existentiella banor.
    Nöjda med utflykten återvänder vi till Emu Plain och jag går sista sträckan med bara fötter som värker och sårar.

Vilken förmån att få gästa en australisk familj. Allt är lätt och okomplicerat. Värmen från familjen är lika stark som solen. Vi känner oss välkomna och disponerar en hel undervåning. Sova har varit svårt denna natt och jag har suttit uppe länge. Fågelsången är intensiv. Andra läten än hemma. Kaffekoppen är ständigt full och de torkade bananerna smakar gott till. Många tankar florerar i mitt huvud om vad som är viktigt i tillvaron. I Sverige är det ständigt heminredning som är på tapeten. Och mode. Här härskar andra värden. Det verkar enkelt att leva i denna del av världen. Inte för att jag skulle klara av att bo här eftersom jag är beroende av de fyra årstiderna vi har hemma.

 I morgon flyger vi till Cairns. En resa på tre timmar.

                                   

19/11                                                                                                                   Kuranda

Med flyg i tre timmar till Cairns som ligger i Queensland. I ett svagt ögonblick trodde jag att vi var på väg till Kina. Kineser i hela planet och några blekfisar som vi. När vi kommer fram lägrar sig mörkret över oss och vi åker taxi till Kuranda rainforest park. Ödsligt och folktomt. En miss, men vi får ta det som det kommer och installerar oss. Vi är i regnskogen på riktigt och det verkar folktomt. Mannen i receptionen har svårt för sig och han ber oss vara försiktiga när vi ska ta oss till huset i mörkret. Min mobil får ledsaga oss med ljus. Det går bra och vi får ljus och två fan att fungera. Inte så illa. Mätta är vi efter flygmaten och stupar i säng. Värmen tröttar.

20/11

Som nerklubbade sälar har vi sovit. Svalt och skönt. I dagsljuset upptäcker vi en altan med sittmöbler och bord som inringas av bananträd, ormbunkar plus andra för mig okända växter. En svart höna med rött huvud och gul krans runt halsen spatserar fram och tillbaka. Några kängurun hoppar iväg och försvinner in i bushen. Regn och sol om vartannat när vi dricker morgonte i det fria.

  Vi tar oss in till Kuranda. Jag med värkande fötter, men säger ingenting. Detta att gå nyttjar kroppen och då vill jag ha ett mål.  In i regnskogen på en struplig stig. Rötterna letar sig upp och bildar trappsteg som oregelbundet visar vart vi ska. Och det blir utmed järnvägsspåret. I tio minuter och förbi en kyrkogård. Hur i hela friden ska en ofärdig människa kunna gå denna väg, är min undran?

Alternativet är att åka taxi, men det är dyrt som bara den.

Kuranda är ett centrum som alla andra, uppbyggt på försäljning. Marknadsstånden konkurrerar sida vid sida. Vi hoppar över och går till en supermarket. Herregud så dyrt, är vårt spontana uttryck. Frukten förvånar oss mest. Borde inte ett land som har detta klimat kunna sälja frukten billigare? Som vi nu konstaterar är den dyrare än i Sverige.

Datorn som vi köpt för att lättvindigt kunna skriva och skicka mejl, visar sig inte vara så lätt att använda. Fritt internet annonseras det och när vi ber om inloggningskod krävs det att vi fikar för sjuttio kronor. Men vi är inte fikasugna och går vidare. Till vårt lilla hus i regnskogen. Regn och sol alternerar hela dagen och jag finner det skönt. Men det känns tungt att gå, speciellt uppför.

21/11                                                                                                                             Cairns

Uppbrott från regnskogen. Först te och smörgås på altanen sex på morgonen. Den svarta hönan dyker upp i förhoppning om att få ta del av vårt överflöd. Packa går fort. Taxi och vidare med buss till centrala Cairns där vi snokat fram ett hyggligt boende (tror vi) i Lonely planet. 59 dollar, vilket är billigt. Boka på nätet har vi inte kunnat. Kontakt med yttre rymden uteblev.

Lite vilsna står vi intill en stor gata och vet inte riktigt vart vi ska. Bussen stannade inte där vi hade tänkt. Upp med Lonely planet medans bilarna rusar förbi. Hettan gör oss trötta. Jan har precis slagit upp rätt sida då en cyklande man på andra sidan gatan svänger mot oss och frågar med ett stort leende om han kan hjälpa oss. Det kan han. Vi står bara hundra meter ifrån Dreamtime, ett backpackerhotell mitt i smeten.
   Överallt möts vi av välvilliga människor som vill hjälpa till.

 Vi slår till och bokar två nätter. Ingen lyx men rent. Därefter gör vi en orienteringsrunda och handlar lite att äta. Och konstaterar att det finns en hel del aboriginer som ser ut att driva runt. Enligt uppgift är spritmissbruket utbrett bland dessa urinvånare. Arbetslösheten är stor. Cairns omfamnas av en bergskedja som grönskar i all sin prakt. Tulpanträd (?) skjuter upp här och där med sina intensivt röda blommor. Stort! Och jag ser framför mig alla krälande odjur. Vilket paradis de måtte ha. Australien har flest giftormar i världen. Ska sjutton gå vilse i denna fauna.

Som sagt vi befinner oss i barriärrevet som vi ska utforska i morgon. Säsongen är låg just nu vad gäller turister så vi hoppas på att få en någon sånär lugn sjö tur.

Queensland är den stat i Australien som växer snabbast. Hit kom portugiser, holländare och fransmän på 1600- talet men det är J Cook som står som upptäckare av denna världsdel. Han kom just till Queensland 1770 och snart hade engelsmännen sitt fasta grepp om landet. Mineraler och framförallt guld lockade dessa kolonisatörer. Men från början deporterade England sina kriminella till denna avkrok som de tyckte. Aboriginerna som redan fanns här förpassades till reservat. Men sedan 1998 är dessa urinvånare inlemmade i samhället. Dock har de stora problem med att anpassa sig. Inte alls konstigt fogar mina tankar till.

22/11

Frukost under bar himmel och bland fladdrande tvätt. Palmer försöker att kamouflera ett nött plank men bänk och bord har ovanligt hög klass. Tvättmaskinerna dundrar i bakgrunden och luften är redan varm fast klockan bara är halv sju.

Redan klockan sju är vi på väg till strandstråket för att leta nytt boende. Och det nappar direkt. Ett fint rum för 64 dollar. Och stilla havet tjugo meter bort. En stor badavgränsning ligger vid havet och vi anar varför. En park med bänkar och palmer som skuggar. Här slår vi oss ner och badar några timmar. Solar under en palm i drygt 30 grader. Även vattnet är varmt.

Vi bokar plats på en stor segelbåt till Barriärrevet. En hel dagsutflykt och för den som vill snorkling. Vi får se om jag vågar. När vi var i Borneo och Semporna blev jag avskräckt. Saltvattnet trängde hela tiden in i näsa och ögon. Som sagt, vi får se.

23/11

Från Dreamtime backpackerhotell till Bellview nära havet och till samma pris. Regnet står spikrakt i backen och det skall så förbli dagen lång. Skönt! Riktigt behagligt efter gårdagens hetta. Mina fötter mår bättre i regn än i 35 graders värme. Nu är vår fortsatta resa planerad. Vi åker buss efter hela ostkusten ner till Sydney. Här finns nittio dagars pass och det betyder att vi kan hoppa av och på bussen hur vi vill och det är just vad vi ska. Tvåhundranittio blir det och vi kommer att uppleva och se en hel del. Men först ska vi ut till Barriärrevet med segelbåt.

    Jan har just handlat bröd och frukt som vi lunchar på rummet.

24/11

Heldag i Barriärrevet. Det börjar med oväder. Mörk himmel och ett slagregn. Katamaranen vi åker med tar som mest tjugo personer. I dag är vi fjorton plus

tre i besättningen. Och må ni tro vilka frågetecken som tornade upp sig när jag inte skulle eller ville snorkla.  Det blev en stunds stiltje på båten. Är hon vid sina sinnen denna dag kunde jag avläsa. Trots att en av besättningsmännen erbjöd sig att ta hand om mig var jag bestämd. Jag förklarade att jag är en god simmare och att jag snorklat i Sippadan. Men nu vill jag inte, eller jag törs inte.
   Orsaken är helt enkelt min erfarenhet från vår rafting i Borneo för tre år sedan när jag höll på att drunkna. Den sitter fortfarande i mig. Och när vi for ut idag återupplevde jag allt som hände då och en stor knut slöt sig i bröstet. Nåja solen kommer efter tio minuters oväder och alla hoppar i med sina utrustningar. Jag tar mig i och simmar några tag. Återgår så småningom till soldäck. Stort att jag vågade simma runt i de höga vågorna.

Jan har hyrt våtdräkt för att skydda sig mot solen. Han klarar allt lika väl som de andra. Vad han har svårt för är att förstå min rädsla efter Borneo. Jag var ju lika nära att drunkna som du säger han. Men, nu är det så att Jan gillar farligheter och får kickar av dem. Sådan är inte jag. Jag har alltid varit våghalsig men inte dumdristig. 

Alla tycks nöjda med snorkling och dykning. Vad jag förstår så imponerade korallerna mest. Sköldpaddorna var fler i Semporna och större. Jag försvarade mig med att jag sett alla fiskar i akvariet i Sydney. Jan tråkar mig för mitt korkade beslut att inte snorkla. Men å andra sidan har han snorklat med den enda klocka vi har med på resan. Inköpt på Claes Olsson för åttionio kronor. Gissa om den var vattentät.

Vi bjuds på fin lunch och strax efter ett glas vitt vin. Senare blir det frukt och kex. Sol och regn avlöser varandra och jag är nöjd med att ha fått vara ombord. Men visst, det har varit mest Stilla havet och inte en enda fisk för min del. Nöjd är jag ändå och glad över att jag över huvud taget vågade åka ut med båten.

25/11

Min sömn har varit orolig eftersom vi inte har någon klocka längre. Jag får lita på mitt inre tidtagarur och det fungerar. Tidigt iväg till bussterminalen. Grönskan är intensiv och det blommar rikligt. Palmer i olika formar och Stilla havet som ännu döljer sig i dis. I den stora poolen badar ovanligt många trots den tidiga timmen. Motionärer kutar utmed stranden drypande av svett. Fukt och värme gör hud och hår i prima form.

   Bussen är fylld av backpackers och vi. En och annan lokal resenär som är på väg
någonstans.

Vi har i första etappen fem och en halv timme framför oss innan vi ska kliva av. Och bussen är lyxigt fräsch och vi kan luta våra säten bakåt och sova.

Eftersom det är vår här är det också regnperiod. Varje dag skvätter det en stund. Detta passar oss. Att bli lite blöt är ingen katastrof, bara skönt. Torkar gör vi när solen blottar sig för oss. Natten som var bjöd på ett piskande regn i en halvtimme.

Tack vare vårt beslut att åka buss får vi en naturupplevelse utan dess like. Den grönska vi ser från bussfönstret har jag aldrig upplevt. Inte ens i Borneo. Blommande träd och gröna nyanser. Marken täcks av slingrande växter och gräs. Bergskedjan som vi följer har visserligen några kala flintar här och där men grönt intensiv är den. Hus och byar verkar slitna. Naturen är onekligen enastående. Med flyg skulle vi inte ha upplevt detta. 

                                                                                                    
                                                                                                                  Framme i Townsville

En fin stad som har många hus i engelsk stil. En stad som växer kraftigt. När vi installerat oss går vi till ett konstmuseum. Och jag häpnar stort över vad jag får se. Aboriginsk konst där konstnärerna berättar sin historia. Detta hade jag inte väntat mig och det är den finaste konst jag sett på åratal. Den berör och skakar om. Vi blir sittande länge och skådar färg och form. Det är mycket symbolik i bilderna. Berättelser om uppbrott, kärlek och om de nya ägarna av detta land. Förpassning kulturellt. Denna konst gör mig nyfiken på vilka aboriginerna är och deras kultur. I morgon ska vi besöka ett muséum om enbart aboriginer.

26/11

Aboriginmuséet håller stängt på lördagar. Snopet. Efter nattens oväsen intill vårt boende är åtminstone jag ganska mör. Från tolv till fem har jag inte fått den sömn jag behöver. Alldeles intill vårt boende, bara ett staket skiljer husen åt, festade ungdomarna loss. Ibland trodde jag mig vara bland vildar. Som vrålaporna i Tanzania lät det. Ingen musik men vilda rop och skrik. Jan har dålig hörsel och berördes inte lika illa. Han sov påstod han. Vi bor nämligen på ett backpackerhotell och får naturligtvis räkna med oväsen.

Vi slinker in på ett tecafé. Fint värre och millimeterordning. Vita dukar som byts efter varje gäst. Vackra tekoppar med kungligt påbrå. Jag tycker om dem ändå, så republikan jag är. Prins Albert 1890 står det med guld under kopparna. Olika mönster på alla men samma form.
    Jag tar grönt te och Jan dricker lattete. Vi serveras av en allvarlig flicka som har anorektiska drag.  Spänd som en fiolsträng. Hon byter dukar på bordet intill,
metodiskt och övervägt. När hon är klar dyker en blondin upp. Hon börjar rycka och dra i ena duken. Drar bort duken och lägger på den igen. Mönstret på duken skulle ligga symmetriskt på bordet. Och en linje på duken skulle exakt delas på mitten. Flickan står bredvid och nickar. Blondinen demonstrerar vidare och vill på något sätt positionera sig. Mitt gröna te börjar smaka förtryck och jag försöker få kontakt med flickan för att säga att vi var nöjda med hennes insats. Hela cafét är i ordningens tecken.  

Townsville är en fin stad. Här kan man komma ut till Magic Island, en badort som är populär. Kapten Cook lär ska ha tappat kursen just här. Och därför namnet. Vi bryr oss inte om att besöka ön, den får klara sig utan oss.

På bussen igen och på väg till Rainbow beach. Landskapet varierar. Nu har vi hamnat på slättland och liknelsen med savannen är slående. Hus och byar ter sig ganska lika. Lite slitna och i behov av underhåll. Blommar gör det verkligen och rikligt.

27/11                                                                                                                    Söndag

En lång natts färd mot dag och nu återstår tre timmar Innan vi är framme. Stoppen har varit många och det är bra. Ben och rygg behöver få variation.

   Klockan tre i morse bytte vi chaufför. Och vi räknade ut att den förra chauffören kört bussen i 18 timmar. Något sådant skulle nog inte tillåtas i Sverige. Nåväl, den nya är minst sagt beskäftig. Han börjar med att domdera om bälten och går på med sina tillsägelser. Han har naturligtvis rätt men det går att använda en annan ton. Han håller regemente med oss. Om han säger något så är det alltid tillsägelser. Den förra chauffören var av en annan sort. Det digitala uret visade fel tid och vi frågade honom varför. Han svarade med ett leende, ryckte på axlarna och sa ”inte vet jag”.
    Även om bussen är bekväm längtar jag efter en säng. På något sätt känns det som om jag krympt. Att ryggen dragit ihop sig.

                                                                                                 Rainbow beach

Backpackerhotellet ligger alldeles intill bussterminalen och vi får ett rum för sjuttiofem dollar. Ingen lyx men rent. Ungdomarna väller ur bussarna och lika många är på väg någon annan stans. Modet för tjejerna är shorts och linne. Killarna skyler sig mer.

 Vårt logementrum har i alla fall en stor altan och två stolar. Inte dåligt. Och så fort vi kan stegar vi iväg till supermarket för att handla lunch. Tomater, nektariner, mango och yoghurt. Och en överraskning. Ryvitabröd som hemma. Mitt favoritbröd. Någon hunger känner jag sällan men tvingar mig att äta.

Jag har besvär med hettan men vi går till stranden. Vilken syn. Oändlig tycks den.  Den sägs vara tolv mil lång. Det finns rikligt med badvakter. Och det är långgrunt. Ett ljuvligt bad bland höga vågor. Ovanför glider flygande drakar. Drakflygarna har sin utgångspunkt från bergstoppen intill. Det ser stimulerande ut men är ingenting för mig.

Min ork är dålig i värme och jag börjar bli lik min mamma. Hon sökte alltid upp skuggan. Problemet här är att skuggan också är påfrestande. Utmed strandpromenaden fläktar det behagligt och där blir stegen lätta.

28/11                                                                                               Fraser Island

När klockan är halv sju är solen så het att det inte går att sitta på balkongen och äta frukost.

Historien om Fraser Island är en upprepning om den vite mannens övergrepp på naturfolken. En engelsman med namn Fraser strandade på ön med sin fru. Dödade som han hade rätt till, en aborigin. Dessa hämnades med att skjuta Fraser i benet och denne blev halt. Dessutom blev såret infekterat och Fraser dog. Frun drog en vals för omvärlden om att Fraser varit slav hos detta naturfolk. Hämnden infann sig och det blev nästan en utrotning av aboriginerna.

    Hundrafemtio stycken överlevde. Ön fick namnet Fraser Island.  Vi får veta att det finns förslag om att ändra namnet på ön till K`Gari (som betyder paradis) ett namn på det aboriginska folket som bodde på ön.  Förslag ligger hos regering ett namnbyte. Vi får innerligt hoppas att bytet går igenom.
    En legend berättar också om regnbågsgudens dotter som inte fick gifta sig med den hon ville. Hon blev dödad och hennes ande finns överallt på denna ö.
    Helt klart blir jag intresserad av den aboriginska kulturen.

Vi blir hämtade av en jeep och inväntar att floden ska dra sig tillbaka. Vi badar i Rainbow beach och efter en timme bär det av till Fraser Island. Färja över och en guide som introducerar oss om regler på ön. Vildhundarna är många och aggressiva. Vi får inte gå utanför området ensamma. Dessutom är badning förbjudet p.g.a. alla hajar. Här finns gott om fisk och hajarna trivs. När vi väl kommit av färjan börjar bilfärden efter stranden. Floden har börjat dra sig ut och vår guide som kört denna strecka i 23 år är upplivad. Häftigt är det och han kör bra. Plötsligt uppenbarar sig som han berättar en ränna med sötvatten på väg ut i havet. Den ska vi över och han tar sats. Stämningen är hög i jeepen.  Alltför hög kanske. Jeepen kör fast och vi får ta oss ut. Flera jeepar kommer från motsatt håll och kommer till undsättning. Bakhjulen har försvunnit i sanden. Ett band kopplas till hjälparjeepen och den tar sats, kör iväg. Bandet går av. Tre gånger samma procedur. Nu börjar än fler komma till undsättning och spadar plockas fram. Hjulen grävs fram och ett nytt försök lyckas. Detta har aldrig hänt denna guide på alla år.

   Jan Tycker att detta är kul och han trivs. Jag kan inte säga att jag tycker detsamma.

När vi inkvarterat oss ska vi gå 2,5 km i till en sötvattensjö för att bada. Jag lider verkligen av värmen. Och inte var själva sjön så märkvärdig. Men kakaduorna låter häftigt. Strandskatorna som går i vattenlinjen sägs hålla ihop hela livet. Om en av dem dör lever den andra ensam. Och det kan vi se. Ibland par och ibland singlar. En vacker fågel som jag gärna tar till mig.

Denna ö är världens största sandö och blev ett världsarv 1998. Hela utflykten är dyr och när vi kommer fram ska vi betala 60 dollar var för att över huvud taget få vistas på ön. Två svenska tjejer arbetar här som volontärer och dom trivs. Ett bra sätt att komma undan kostnader för mat och hyra.

Dagen avslutas med en mörkerpromenad till stranden för att se några självlysande maskar. Inte en mask och inte någon fallande stjärna. Och Brad ropar på Jan som ett sista försök att tillgodose allas behov. Han har fångat en orm och kommer in i köket med den. En liten rackare. Jan blir över sig lycklig och ska ta ormen men den gör ifrån sig (skiter) på hans arm. Och Jan drabbas av ånger.  Ormar kan också bli rädda.

29/11

Upp klockan 4.00 och till stranden för att se solen vakna. Den har inte någon lust att visa sig och gömde sig bakom ett moln.

   Om jag ska vara riktigt ärlig så var jag lite skeptisk när vi reste till denna ö. Jag var till och med negativ, mycket på grund av hur dyrt allt är och att vi inte riktigt fick veta vad vi skulle vara med om. Som att köpa grisen i säcken.  Ack vad jag bedrog mig. Kanske är det som en av de svenska tjejerna sa till mig: ”måste man veta allt som ska hända”. Jag blir svarslös eftersom hon delvis har rätt.

   När vi anländer till vårt boende kommer överraskning nummer ett. Jan och jag blir separerade. Vi står som frågetecken och undrar om det finns dubbelrum. Det är inte att tänka på. Dyrt som bara den. Jag får dela rum med fyra tjejer från olika delar av Europa. De verkar lite avståndstagande och inte särskilt talföra, åtminstone inte med mig. En av dem har ett skratt som påminner om ardennerhästarna i Västanå. Hon verkar vilja vara ledaren. 

Iväg efter lunch till en fantastisk öken, olik en vanlig öken som man kan tänka sig. När vi ska börja vår vandring stannar guiden av ett prassel på högra sidan om vägen. Jag går sist och stannar till för att se vad de andra skådat. Och guiden ropar bestämt åt mig att komma. Jag ilar iväg utan att förstå vad det var bland de torra löven. Och det visade sig vara en brun orm. Otäckt giftig. Jag ryser.  Dessutom måste vi gå mitt på stigen. Mina Ecco skor kippar och torde skrämma iväg alla odjur tänker jag. Här finns alla sorters giftormar och spindlar som kräver snabb transport till läkarhjälp.

Ganska tidigt får vi veta att bad i Stilla havet vid denna kust är förbjudet. Hajarna är orsaken och många olyckor har inträffat. Även på grunt vatten. Jag ryser.

Nåja nu ska vi återgå till öknen där det finns en hel del att upptäcka förutom ormar som vi inte såg mer än den bruna i början. Här är kuperat med skog och sanddyner. På några ställen har sanden med blixtens hjälp skapat glas. Vi ser fragment av detta. I ett annat område ser skiktade lager i rostfärg. Det ska var järn och detta är inte den normala mineralen på ön. Troligen har ett vulkanutbrott längre bort låtit sitt innanmäte falla ner just här och skapat en palett som jag associerar till den aboriginska konst jag beundrade i Townsville.

Värmen är besvärande men naturupplevelsen får mig att kämpa och stå ut. Sanddynan som reser sig framför oss är mönstrad av känguru. Spåren bildar ett fantastiskt mönster. Jag flåsar iväg till en hög buske för att få svalka i skuggan. Det är ändå knappt. Vår guide Brad är helt fantastisk Och snygg. Tjejerna försöker men han har en ovanlig kombination av att hantera närhet och distans. Den killen har tänkt. Han framhåller aboriginernas kultur hela tiden. När vi senare på vår vandring skådar en vacker spindel i gult får vi ny kunskap. Aboriginerna befriar spindeln varsamt från nätet. Därefter gör de en boll av nätet och lägger på ett sår. Rena rama antibiotikan. Och den skadade kommer till liv igen.

Nästa stopp är en insjö där vi badar. Först en promenad på 2, 5 km i regnskogen. Det tar på krafterna. Varning har utfärdats för Dingo. En vildhund som sägs vara farlig. Den är skyddad på ön eftersom den funnits här före människan. Badet är speciellt och vattnet rent.

30/11

Min respekt för aboriginerna växer hela tiden. Fraser Island är nog paradiset. Kanske den sista utposten och ett skolexempel på hur naturvård kan bedrivas. Inga lyxhotell, ingen exploatering för marknadsekonomier.  Här får naturen sköta sig själv och mänsklig profit får stå tillbaka. Utflyktsmålen har fina mulltoaletter. Hela tiden framhåller guiden ursprungsfolkets kunskap.

Promenad några hundra meter och vi överraskas än en gång. En insjö med kristallklart vatten. Sanden är kritvit vilket jag aldrig sett. Vi ombeds putsa våra ringar i sanden och jag tar förslaget på allvar. Båda mina silverringar och mitt silverarmband blir skinande rena.

Efter två timmar går vi vidare och får vi veta lite mer om ormar. Taipanormen är den giftigaste av alla. Och det är inte nog med detta, den förföljer en om man försöker fly. Tvärtemot alla andra ormar som ringlar undan om man stampar. Jag undrade vad jag skulle göra om den korsade min stig. Guiden tittade en stund på mig och överräckte en pinne och sa: ”ta den här”.

Ön magasinerar en hel del regnvatten och det finns rent vatten på många ställen.  Vi badar vidare i en fantastisk å där vattnet är drickbart och kallt. Och vi  är strängeligen förbjudna att kasta skräp eller matrester på marken. Böter utfärdas för den som dristar sig till något dylikt. Trehundratjugo dollar. När vi anländer till denna källa finns det två jeepar på plats. Efter en halvtimme är det tjugo. Alla ska bada i kallt och rent vatten. Havet slår och dånar mittemot. Inte en själ vågar sig ut i det salta vattnet. Vågspelet är intressant att se. Vågorna är på något sett individer med olika karaktärer. Några vresiga, andra lågmälda och flera anpassar sig. Vågor som trender. De uppstår och försvinner, uppstår igen någonstans därute och av någon anledning.   

Att befinna sig här är en studie i naturvård och jag hoppas att alla ungdomar som väller in på ön tar med sig kunskaper framledes startar en ny miljörörelse som förhoppningsvis räddar vår planet.

När vi började vår resa till Fraser Island såg vi ungdomar som packade och lastade jeepar för ett äventyr. De fick noggranna instruktioner om hur jeepen skulle köras och vi stod på balkongen och beundrade deras mod. Med en rivstart och ett vrål for de iväg. Tokiga turister som inte riktigt förberett sig inför vad som komma skall.

Senare skulle det visa sig att tokig var rätta ordet. Att köra jeep på ön innebär mycket kunskap och erfarenhet. Om man nu över huvud taget ska tala om vägar. Sandunderlaget fodrar en viss körteknik och det går inte att mötas. Dessutom måste man veta när det är ebb och flod. Vi såg skräckexempel på jeepar som överraskats av floden. Jeepar som dränkts och nästan försvunnit i sanden. Ganska många har omkommit på grund av okunskap.

Ett populärt turistmål är ett rostigt fartygsskrov från nittonhundra trettiofem. Ett lyxfartyg som på tjugotalet var det snabbaste ångfartyget i världen. När nya maskiner skulle installeras visade det sig att fartyget inte klarade denna modernitet. Problem uppstod och fartyget sjönk men havet spolade upp det med hjälp av vågorna just till Fraser Island.  Fartyget byggdes nittonhundrafem.

   Nu ligger detta rostskal väl förankrat på stranden och torde så göra tills allt är eroderat. Att det ligger kvar är naturligtvis för turisternas skull.

Denna vår sista dag var nära att sluta med att vi blev kvar i regnskogen på grund av de optimister som tidigare startat sitt äventyr som vrålapor. Nu sitter tre jeepar fast i sanden och halva vår buss får gå ut och skjuta på en av jeeparna. Detta fungerar med den första. Men sedan uppstår problem med den andra som även den sitter fast. Vår guide och chaufför ser bekymrade ut men på något sätt får han jeepen att köra åt sidan. Om det blir möte får någon av jeeparna packa. Frun till föraren i den skadade jeepen får lift med vår buss oss för att kunna åkalla hjälp. På plats gick det inte eftersom kontakt med cyberrymden är omöjlig där vi befinner oss.  Jag har inte fått någon som helst kontakt vare sig med telefon eller dator. Och jag undrar vad som skulle ha hänt om någon av de giftspindlar eller ormar som lurade vid sidan av de stigar vi gått, skulle få för sig att hugga till. En spindel är så giftig att helikopter skulle behövas för att den bitne ska räddas. Huuuu.

Även vår buss kör fast och hälften av passagerarna får gå ut. Sanden är mycket lös och framhjulen har näst intill försvunnit. Som i kvicksand ser det ut. Men vår guide tar det lugn, lättar på trycket (vilket vet jag inte) och lyckas på något sätt komma loss. Han har varit med förr.

Paradiset är ett äventyr på många plan. Giftormar, spindlar, dingos, regnskog, hajar, känguru, fåglar i kulörta färger och rent vatten mm. Här är stor variation i topografin och oändligt mycket att se och lära. Indian head är en topp som skjuter sin spets ut direkt i Stilla havet. Vågorna klättra och slår aggressivt mot den hårt packade sanden. Naturligtvis klättrar vi upp och skådar en gudomlig vy. Det finns inte ord för vad jag ser. De räcker inte riktigt till.

Än är det inte slut. På väg mot vårt sista mål ser vi sandklippor i orange och rostfärger. Om jag varit modeskapare skulle jag komponera kreationer i dessa nyanser.  Som sagt, det är inspirerande och en ynnest att få vara på denna plats. Trots alla farligheter.

Ett annat område som måste beröras är alla ungdomar från hela världen. Vi är äldst som vanligt. Kvarlevor av en annan backpackergeneration. Det finns mängder av fina ungdomar och det som slår oss är att partygängen dras till varandra och de seriösa bildar en egen grupp. De sistnämnda lyssnar vi på när vi sitter intill för oss själva i ett mörkt hörn på altanen. De diskuterar och kommenterar öns historia, är intresserade av varandras ursprung. De samtalar verkligen MED varandra. Och deras föräldrar kan vara stolta och nöjda tänker jag.

Mest imponerad blir jag av en fransk familj med tre små barn. Fem, tre och två år gamla. Vilka barn. Och vilken familj. Ungarna hänger med i regnskogen, skuttar före sina föräldrar, skrattar och leker. Jag får nästan hicka av rädsla för vad som skulle kunna hända ungarna.
    När vid ett tillfälle kör efter stranden ser guiden en stor fet orm, stannar bussen och går ut först. Därefter ber han oss stiga ur. Ungarna ilar iväg mot ormen, lyckliga över att få leka med den. Föräldrarna hinner inte ifatt. Guiden varnar och säger att ormen inte är riktigt död. Det är nämligen en vattenorm som troligtvis av ålder tagit sig iland för att dö. Den är mycket giftig. En stor vit örn cirklar ovanför våra huvuden och ungarna håller sig på avstånd, men de ser lite besvikna ut.

1/12                                                                                            Med buss mot Sydney

Bussen är bekväm och den är fylld med ungdomar som hoppar på och av efter vägen. Chaufförerna kör skickligt. Tros att vi var drygt en timme försenade kör de ikapp och vi hinner med bussen som väntar i Brisbane. Den staden verkar stor. Tät trafik och höghus i mängd. Vi sover mest och löser ibland korsord.

2/12

Framme i Sydney och trötta. Vi tar oss till Blue Mountains och Emu Plains med tåg. Tydligen har värmen varit besvärande i denna del, men nu är det svalt och jag fryser trots att det är 20 grader.

3/12                                                                                                   Blue Mountains

Från Emu Plains åker vi tåg upp till Blue Mountains. Det är eukalyptusoljan som avdunstar och ger en blå ton åt området. Vi ser detta direkt. Att vi åkt uppför känns i öronen. På vägen har vi beundrat all sköns blomprakt. Kuperat. Namnet Blue Mountains ger förväntningar eftersom det är vackert. Men jag blir ändå överraskad. Staden vi hamnar i heter Katoomba. Mycket engelsk och fylld av turister. Vad som lockat engelsmännen hit är kolet och här satte gruvdriften igång aderton hundrasjuttioåtta. Järnvägsspåren kom till tidigt adertonhundratal. Hur i all sin dar har detta gått till? För mig är detta en omöjlig terräng att komma fram i. Regnskog och djupa dalar med stupande berg.

Vi åker med en kabinbana för att komma över till gruvområdet. Under oss har vi trehundra meter till marken. Och Katoombas vattenfall bjuder på en forsande upplevelse. Vattnet faller lodrätt och tungt.

Min höjdrädsla har utmanats men allt verkar stabilt och välgjort. Vi fortsätter
med en science railway som påminner om spöktåget på Skansen. In i berget och mörkret i en lutande fart. Kort men häftig.

Jag överraskas av hur välbyggt allt är. Nu börjar en härlig promenad upp och ner. Stora ormbunksträd ger en paraplykänsla. Eukalyptusträden reser sig mäktigt över oss och jag känner min litenhet. Vilken prakt denna regnskog ger oss? Och efter en timme sätter vi oss på en bänk. Äter smörgås och dricker kaffe som vi tagit med.

    Skogen bildar tak över oss och skuggan är behaglig. Cookaburran låter höra av sig och förväxlas gärna med apskrik. Kungsfisken ser vi lite här och där.
    Vida omkring oss idel berg och skog. Rakt över där vi sitter ser vi tre utmejslade raukar tätt intill varandra. De tre systrarna som jagades av beundrare. För att undkomma lät de en trollkarl förvandla dem till stenpelare för att vid lämpligt tillfälle bli trollad tillbaka i mänskligt format. Men trollkarlen dog och de tre systrarna står där de står i dag för att beundras av turister från hela världen.

Senare får vi en lektion i gruvdriftens villkor. Nu illustreras arbetet med fina bronshästar som drar kolkärror. Även gruvarbetarna är i brons. Gruvarbetare var man färdig som efter tre år. Sonen gick i lära med sin far och avancerade succesivt. Om gruvdriften gick bra kunde arbetarna få fria skor och en arbetsskjorta. 

4/12                                                                 

Vi har bestämt att vi ska bjuda på pannbiff med lök. Och det blir ett litet äventyr att handla. Affären är välsorterad och det finns mycket halvfabrikat.

Men vi får ihop det vi ska utom tunna baconskivor. För övrigt ser supermarket lika ut vart man än kommer. 

 John ska ta oss med till en plats där grvitationslagen drar bilarna uppåt utan att någon förare finns bakom ratten. För mig låter det trollkonst.

   En storm drar över oss och bromsar vår utflykt. Jag steker pannbiffarna och förbereder kvällsmaten.

 Sammanfattningsvis kan sägas att denna kontinent har mycket att visa upp och Idag har det stormat och regnat och jag förstår att det även här varierar i klimatet. Människorna är vänliga. Vi har haft turen att få bo i en familj som bott här länge. En hel undervåning för oss själva.

Om jag nu ska gradera så kommer Fraser Island högt upp, följd av Katoomba och Blue Mountains. Där vår värdfamilj bor vid foten.

Som så ofta har vi varit äldst och vi har inte drabbats av några olyckor eller sjukdomar. Värmen har ibland varit krävande jobbig.

Jag är tacksam över att ha fått uppleva ostkusten från Cairns till Sydney. Det räcker gott eftersom hårddisken börjar bli ganska fylld.

Än är det inte slut!

Min världsbild har just skakats om. Och den rangordning jag gjort måste nog revideras.

   Jag följer tveksamt med till Gravity Hill. John kör oss och vädret är disigt och lite kallt. En resa på fyrtio minuter i ett platt landskap och många hästgårdar. En flod rinner på vår vänstra sida och längs med denna flod en tillplattad bergskedja.

Framme i en obetydlig nedförsbacke som avslutas med en tvär vänstersväng.  På båda sidor om vägen breder ängar ut sig. Några kor betar och vi skymtar ett hus genom buskaget. Tistlar reser sig meterhöga invid vägrenen. John stannar och stänger av motorn, lägger i friläge. Trot om ni vill, men bilen börjar köras baklänges eller dras upp i uppförsbacke.

  Vi går ur bilen och börjar gå i uppförslut och upptäcker att det går lättare att gå uppför än nedför.

  Nästa experiment. John häller en flaska vatten i motlutet och vattnet rinner uppför. Jag är förbluffad. Omskakad så även Jan, den sanne naturvetaren där allt har en vetenskaplig förklaring.

  Regeringen håller tyst om detta fenomen av någon anledning. Forskning har gjorts men ingen förklaring har kommit fram. Skulle fenomenet komma ut skulle området lusas ner av turister. Det vill inte lokalbefolkningen och tystnadsplikt gäller.

När vi senare diskuterar fenomenet vi varit med om påstår Jan att allt beror på att ögonen luras. Vi är alltså bedragna. Detta varken förstår eller tror jag på. Huret kan han i alla fall inte förklara och det är detta som är den springande punkten

 I morgon börjar vår långa resa hem. Trettioåtta timmar. Hoppas att snön ligger decimeterdjup.