Presentation av "Den som aldrig överger"

Presentation av min tredje diktsamling på cafè Mosaic. Daniel Stensdahl spelade och sjöng stämningsfullt.

Recension

Lokala dikter med tydlig röst

26 februari 2024 05:00

 

RoseMarie Sjöberg skriver så att rösten hörs i den nya diktsamlingen, skriver Bengt Söderhäll om poeten från Älvkarleby.

Det här är en recension. Analys och värderingar är skribentens egen

Poeten RoseMarie Sjöberg har rötter i Älvkarleby.

Det är något med rösten, fast ingen röst kan höras. Det rör sig ju om text.

Ändå, ett tonfall ur en röst som blir en föreställning om just en röst. I dikterna således en inbjudan till hörselsinnet. Främst. Övriga sinnen, hur många de nu är, bjuds också de in, men via flera genomläsningar av ”Den som aldrig överger” är örat med långt efter sista sidans avslutande ord i diket ”Älven”.

”Förvirrad överfallet jag ser och hör. Flyter gör jag ändå utan

att stanna och på så sätt är jag en trogen återkomst alla

årets tider. Helt frusen blir jag aldrig tack vare strömmen

som inte har tid att stanna till som mörker och ljus, dag och natt

i ett omlopp, en älv utan slut.”

Älven, undertecknad bor intill den och har ägnat sig åt såväl avstånds- som närstudier av den året runt i decennier. Och får nu en annan sång än den egna om den, en älv utan slut. Så rösten är en sång i den läsning som är min.

RoseMarie Sjöberg sjunger:

”Den välsmorda tungan spelar lovord mellan orena läppar.” (S 10) – och det är rå blues med ett munspel som inte haver tonerna i behåll,

”När tystnaden famlar

i vilsna våndor” (S 12, dikten Längtan) – en kanon som fortsätter in i

”Jag vill vara sjutton år och inte veta något om världen.” (S 27).

RoseMarie diktar om förflutet och nuet, det alldeles nära och det hotfulla på avstånd som sjuttonåringen vet mycket om i vilsna våndor och när lögnhalsarna anfaller med välsmorda tungor och tunga vapen. Förr. Nu. Sedan.

Och kärleken finns här, är rent av ordens och sångens och rösten och dikternas urkraft. Kärleken till någon och allt levande, till självets skavda hud, till förhoppningarnas aldrig upphörande värld.

Det är gott att läsa och sjunga med i ”Den som aldrig överger”.

”Visan vibrerar i byn där älvor dansar” (S 15, dikten Begränsad).
Bengt Söderhällär fri skribent i ständigt samtal med Stig Dagerman. Medverkar regelbundet på AB Kultur.

Poesi

”Den som aldrig överger”, Diktsamling

RoseMarie Sjöberg

Lava Förlag

Poesi

”Den som aldrig överger”, Diktsamling

 

 

Håret är tvärklippt och ljust.
Den vita rosetten har hasat ner från sitt fäste.
Flickan som förlorat biter förtvivlat på höger pekfinger.
Med tårfyllda ögon ser hon hur den yngre pojken
segervisst biter av äpplet han just erövrat.
I lövskuggan applåderas vinnaren
som får en lektion i vem som lärt sig veta
var skåpet ska stå inom ramen för tidens listverk

 

Minnet vill undvika bilden, obehaget framkallar ditt smil, 
dina plirande ögon, din fräcka blick på spaningsuppdrag
efter jungfrubröst.
Den välsmorda tungan spelar lovord mellan orena läppar.
Obehaget stinker och vanställer varandet för den som inget
vet om fräckhetens avsikt.
Den röda nunan annonserar eldvattnets effekt och
stämgaffeln svänger impulsivt. Ur dina fotspår sårade ärr
vart du går och står.
Blommor slokar och bilden ramas in av en gråsvart ram,
där du hänger i en åminnelse jag vill radera.

                                                    Ur "Den som aldrig överger".

Ny diktsamling

Invid ett porträtt med sorgkantad ram och arvet av en tid
med damast, en spegel med slipat glas. Etiketten som
blektes i vardagsdebatt där en förvirrad blick irrar och slåss
mot den overkliga verkligheten och missmodet är ansiktet
mot tillvarons ofattbara regelverk.
Den inrutade arresten försöker tygla vreden som skakar om
gallerförsedda fönster mot en frihet som är omöjlig för den
som går utanför, där ordningen har markerade gränser.
För en obemärkt i anstaltsblå klänning finns inga fria val,
bara en rutinbaserad cirkel, där avsteg belönas med ett
dagslångt bad i förvar utan försvar.

                                             Åren går så, alla dagar likaså.

                                                             (Ur "Den som aldrig överger")

Ny diktsamlig

                     Ny diktsamling 22/12-23!
 

Ett fotografi berättar

 

Carl åkte till Amerika och blev rik, kom hem med en guldklocka som det blev bråk om.
Johan blev målare och sin egen. Drömde om att bli konstnär och målade många tavlor.  Ställde upp för dem som inget hade. Trotsade patron.
Christina, var svag.
Olle var med i SSU och dog 22 år gammal.

Mor Gustava med sträng min och munnen som ett hårt streck. tog baptisterna till Söderfors
Fader Sven, mörk och skäggprydd. Specialarbetare och besvärlig. Ledningen ville få bort honom, satte in en lärling som inte fick någon vägledning. Sven fick fortsätta trots att han var benägen för dryckenskap. Han var oumbärlig och visste sitt värde.

2: berättelsen
Om Johan och mormor som ofta ville ha målat och omtapetserat, samt möblera om.
3:e berättelsen
Om Christina som åkte efter Carl till Amerika, kom hem och blev sinnessjuk
Släkten sa att hon fick solsting. 40 år på Ulleråker och två besök av Carl.

Ondskans armé

Manasse låter sitt vanhelgade budskap

löpa genom tider, en våldets furste
vars arvedel kommer och går i en spiral
med fläckar långt in i vår
upplysningstid,
fläckar som ingen galltvål
lyckats upplösa,
Manass,en kung av Juda som alltid 

                                             högst aktuell.