Och aldrig mötas de två

Vad gör jag när ord inte räcker för att trösta den som mår dåligt?
Kan mina ord lindra eller bota smärtan hos den som har behovet?
I flera år har jag hört samma berättelse om en sargad barndom och den smärta som drabbat personen och hur mycket jag än försöker att förklara min empati och kommentera min förståelse upplever jag att mitt deltagande inte räcker. Det är ett omättligt behov där jag inte räcker till.
Vad ska jag göra för att övertyga om min äkthet i budskapet?
Om jag inte svarar omedelbar så har kontakten brutits, vi förstår inte varandra mm. För någon tid sedan försökte jag få Zenita att fokusera på annat genom att berätta om den unge man vi hjälper från Afghanistan och den ockupation som pågår. Dessutom framhöll jag hur bra vi har det i vårt land. Det var inte bra att påminna om detta eftersom Zenita hade det lika besvärligt trots välståndet. Så kan det vara. Min energi är tömd på att förstå och att trösta och jag har råkat ut för en energitjuv helt enkelt. Min tröst räcker inte eftersom Zenitas behov är omättligt. Kan jag bryta och säga som det är? Eller ska jag sluta svara och låta allt rinna ut i sanden?