Vänsterprassel

        

En gråmulen dag för några månader sedan hängde du, lite slängigt, över arbetsbänken. Du luktade obekant behagligt. Det var något över din nonchalans och ditt ointresse som fick mig att vakna till.
    Länge hade jag gått i en slags sömnig vardagslunk. Ostsmörgås och kaffe till dagens nyheter. Träna i en kvart på golvet medan jag lyssnar på radion när svenska folket ringer in sina synpunkter om viktiga frågor att ta ställning till och den senaste tiden har kriget i Ukraina och elkrisen i Sverige dominerat. Efter programmet kaffe en andra gång och något gott till. Ut och gå i minst tre kilometer oavsett väder. Stavarna hjälper mig att hålla balansen och att parera isfläckar. Fil, nötter och frukt.
Vila med ett korsord och skriva i dagboken vilket jag dagligen gjort sedan ett år tillbaka. Framförallt har min oförmåga att komma igång med skrivandet ventilerats i samtal med mig själv och hur jag ska ta mig ur min psykiska förkylning.
    Jag har försökt att trösta och bry mig om några i min närhet. Ibland kan jag bli trött på min egen omsorg om andra när den inte leder någon vart. Och då undrar jag vem som ska trösta töstaren? Det finns personer som dränerar mig på energi, suger musten ur mig och gör mig förtvivlad över deras oförmåga att reflektera över sin egen utsugningsmekanism.  Detta törs jag inte säga men jag tänker och tankar syns ju inte.
     Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag var riktigt uppriktig. En gång försökte jag, något inlindat, säga att ”ditt stora intresse är du”. Klumpigt så klart, eftersom det tog hus i helsike och ett halvårs uppehåll i vår relation.
    Bara sådär, upptäcker jag dig i min regelbundna vardag. Äntligen, tänker jag kommer någon i min väg som inte flirtar och gör sig för. Det är den oåtkomlighet du utstrålar som gör mig intresserad, men du är min hemlighet, en förbjuden tanke. Och jag gör allt för att dölja vad jag känner, men nyfiken är jag. Ett äventyr som jag inte vill att min kärlek sedan många år får vetskap om. Du är något annat och du lockar på ett annat sätt. Hur jag ska närma mig dig vet jag ännu inte, tänk om jag gör bort mig, blir avspisad? Eller att vi inte passar ihop?
    Jag tar chansen och gör ett försök.  Tvivlet studsar som en pingpongboll, våga, låt bli, våga, låt bli. Jag känner efter vilket som känns starkast och våga vinner.
 Du blir mitt starka behov som jag inte kan motstå och jag blir lite rädd för den styrka mina känslor är på väg att iscensätta.  
    Jag kommer dig nära, försiktigt, insmord med en crème som luktar kokos, säger inget och plötsligt händer det. Du kletar plötsligt runt min kropp, sluter dig om mig och vi blir ett. En ordlös kontakt som höjer värmen i min kropp.
Det har gått en tid och vi är ännu tajta och oskiljbara när kvällen kommer. Ibland stannar du över natten och tillsammans stiger vi upp i ottan, tänder ett ljus och ser hur dagen bryter mörkret.
     Den mjuka fleeceskänslan och samhörigheten blir till ett kyligt uppvaknande när skilsmässan kommer och jag hänger upp dig på en krok i badrummet tills nästa gång vi möts igen.