Nu Då

Fullvuxet gräs försöker
dölja min tillväxt
i ett förvandlat hus
dit min längtan vill
efter år av undanflykt
där hållplatsen aldrig
lyckades fästa mitt
omplanterade ursprung.

Mina strängar vibrerar
som sågens klinga, en höst
för länge sen, när männens
byalag gick från hus till hus,
veden klövs, spånet stänkte,
klingan skar och tjöt,
veden travades i samförstånd
inför den stränga kylan.

Mina årsringar djupnar
i plisserad ordning
utan inblandning
när min självbiografi
är klar och på väg
att rinna ut i älven
som tungt och stilla
flyter mot havet utan strand.

                                  Ur, Nu Då