Högsommaren som pågår
frestar på. I stan går det inte att vara, men i torpet som är mer än tvåhundra
år är det svalt och skönt inomhus. Timmerväggarna håller hettan stången och det
är i skrivandets stund trettio grader utomhus. En och annan fläkt kommer från
lövdungen som bäddar in oss och befriar oss från myggen. Värmen eller hettan är en plåga för mig och
därför blir min bästa tid i ottan. Klockan fyra har ljuset letat sig fram genom
dungen som turligt nog finns kvar. I vintras skövlades all gransskog och det blev
ett kalhygge. Att se torpet från vägen innan löven slagit ut var inte så kul.
Deppigt! Lilla huset på prärien var det rätta namnet.
Det negativa har nu blivit till något
positivt. Ljuset har letat sig in i ett förut mörkt rum i norr. Soluppgången
går lättare att följa vilket jag gör med en kopp kaffe och mol allena förutom
koltrasten och diverse andra sångare. Flugsnapparna har flyttat och holkarna
står tomma, men vinbärssnäckorna kämpar på och gör försök i grönsakslandet.
Det växer riktigt bra och vindruvorna
ser ut att bli många. Förra året fick vi inte en druva kvar. Koltrastarna
mumsade i sig allt. I år kommer trastarna att bli besvikna. Nät är inhandlat.


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar