Sigtunastiftelsen i november!

Vem har ansvar för den biologiska mångfalden? Ett tankeväckande seminarium den åttonde november 2019 i Sigtuna.

Fars Dag!

Minnet av pappa finns väl bevarat trots alla år som gått. Ett minne som varit vägledande sedan barndomen. Egentligen gjorde han inte så mycket väsen av sig och ändå har han satt djupgående spår i mitt liv. Bara av att vara och att finnas till. Sättet han kammade håret med sina händer och lade huvudet på sned, hur han log när jag snurrade runt i min nysydda klänning på väg till skoldansen och hur han fattade glaset med mjölk. De gånger han visade missnöje sa han "fy tusan"och kunde spänna ögonen i en. Det räckte för att jag skulle förstå allvaret och att protestera kom inte för mig.        Vädret kunde han förutse genom att blicka mot himlen och till jul hade han sett ut en gran som alltid skulle hämtas julaftons morgon. Cyklade gjorde han i alla väder, satte potatis, grönsaker och bär, krävde aldrig att jag och min bror skulle hjälpa till.
    Inget tjat men kroppsspråket talade och vi förstod. Pappas största bedrift var hans sätt att berätta, om han nu var på det humöret eftersom han nogsamt synade de som ville lyssna. Ibland satt han tyst och fåordig och mamma svassade runt i all välmening för att få igång honom. Om inte kemin hos lyssnarskaran passade, kom inte många meningar ur honom. Fanns passformen formades orden i bjärta färger och lyssnarskaran satt som förtrollade. Detsamma gällde varje kväll när han satt på sängkanten och berättade om sina resor eller sagor om troll och småknytt.
    Den mesta tiden när ledigheten kom stod han vid sågbocken, staplade ved eller pysslade i grönsakslanden. Det finns egentligen bara fina minnen av min pappa. En pappa som stupade på vedbacken och lämnade ett stort tomrum efter sig. Men minnet bleknar inte och han dyker ofta upp i min vardag som en förebild att vara stolt över.
     

Rundgång

Gnäll och stön över november. Smällar, skadegörelse och dystra röster om att Sverige monteras ner. Mord, slagsmål och en försäkringskassa som kör över de som behöver hjälp. Imamer får utvisningsbeslut som inte kan verkställas och solen har strålat i tre dagar.
   Rönnbären dignar i lysande rött, färgsätter grådaskiga dagar och mig veterligen har jag aldrig sett sådana mängder av de röda bären. Om det stämmer som de gamla en gång sa blir det en kärv och kall vinter. Kanske en vargavinter vilket inte skrämmer mig, då jag gillar snö och kyla. Vad kan vara vackrare när solen skiner och snön blixtrar i kristaller, rimfrosten tynger ner granarna, luften är frisk och det går lätt att andas. Inte en mygga.
    November är inte så illa i min smak. Kura inne, tända ljus och låta sinnet vila, läsa böcker och äta god mat. Ett utmärkt tillfälle att komma till ro och vila inför det som väntar.
    Det mörka och ljusa byter av varandra i naturen som i samhället. Allt upprepas gång på gång och stiltje tycks det aldrig bli. Detta sedan tidernas begynnelse och varför skulle Sverige vara ett undantag?
    Vårt land brakar ihop förr eller senare om vi inte drar i handbromsen. Problemet är att enigheten spretar åt olika håll. Och vad som är rätt och fel är en ständig diskussion. Rätt för mig är fel för dig och vise versa. Den dag det brakar och knakar när grenen brister, den dagen vaknar vi upp och inser vad vi har förlorat och vi får börja om från början i en karusell som aldrig slutar snurra.

I all enkelhet!

Mina föräldras grav smyckad med granris och rönnbär inför Alla helgons dag.