På knä för en snyltare!

Kroppen värker, under naglarna svarta sorgkanter, håret slimmat och livlöst. Egentligen har jag inte krafter för grovarbete, men det stimulerar mig. Då ryggen är svag kryper jag runt på mina knän, rensar och rensar igen. Mitt hatobjekt nummer ett är rev smörblomman, ett energiskt och tålmodigt ogräs som tar plats överallt. Och den är kvick att återkomma. Rabatterna suckar av lättnad varje gång jag befriar dem från snyltgästen.

Runt om pågår locksång och talgoxen inspekterar två holkar, obekymrade om mina marknära problem. Vartefter blir allt så fint och maningen att fortsätta piskar på mig, men först måste jag vila i hammocken. Och där i ett gungande tillstånd, utvidgas mina planer när jag blickar ut över det som finns utanför den välordnade tomten. Mer blommor tänker jag och planen tar form i mitt huvud. Och så är det varje år. Jag utökar och skapar de vildvuxna  ytorna med tåliga växter. Blommor mest och en pålitlig blomma är den gula rudbeckian som växer var jag än sätter den. Bergenian är en annan trotjänare. Lavendel och ormbunkar är inte fy skam heller. Nya ytor erövras varje år. Mitt skapande får utlopp och själen ro.

Varje gång jag presenterar mina planer skakar mannen i mitt liv på huvudet och säger " det där tror jag inte på". Som Kråke i mamma Mu. När allt kommer på plats är Kråke den första att erkänna, men med bitter smak, att utökningen blev bra. Riktigt bra till och med.
    Torpet bäddas in av skog i en halvcirkel, men framför ingången en vidunderlig björkbacke med betande hästar. Bäcken markerar en gräns och bortöver mellan tät grönska glimtar sjön. Maj är kylslagen och dagen virvlar iväg mot tidig kväll. Jan Guillou håller mig sällskap någon timme och att sova är inte svårt efter sex timmar på knä.