För hundra år sedan valdes fyra kvinnor in i riksdagen. Ett stort ögonblick för alla som drev kampen. I min bok "Efter herrarnas behag" börjar Matilda som är statarhustru att kämpa för kvinnors rättigheter. Hon bedrev inte sin kamp på estraderna utan på mjölkpallen och där hon kom åt i den värld hon levde. Och det var inte lätt eftersom rädslan var ett hinder, rädslan att få sparken och rädslan för sina egna karlar. Matilda var inte rädd. Visst fick hon blåmärken för sina åsikter, särskilt bland sina egna. Mellan mjölkpallen och barnafödandet (tio barn) blev övertygades hon om att kvinnor måste få det bättre. På alla nya ställen de kom till och tjänade stat fortsatte hon att påtala orättvisorna. Hon kämpade också för att männen skulle få det drägligt.
Matilda svek aldrig sina ideal och August Palm gav henne mod att fortsätt. Palm hörde hon i Liljans-skogen och det talet etsades fast hos henne.
I min senaste bok "Odon" har Matilda blivit änka med fyra minderåriga barn. Vedermödorna hopas men kampen och tron på att få det bättre övergav hon aldrig. Hon kommer i kontakt med Kata Dalströms tankar. Detta eldade på Matilda att fortsätta på den väg hon påbörjat. Det som från början verkade motigt blir till framgång. Och Matilda får som sjuttiofyraåring gå och rösta.
Matilda hade inga skolor och kunde knappt skriva, men kämpa för att hennes barn skulle få ett bättre liv kunde hon.
Historien om Matilda är historien om småfolkets kamp på sina villkor. En kamp som också har bidragit att en förändring kom till. Mitt syfte är att lyfta fram det osynliga folket och ge en röst åt deras kamp som oftast kommer i skymundan.
Kroppen värker, under naglarna svarta sorgkanter, håret slimmat och livlöst. Egentligen har jag inte krafter för grovarbete, men det stimulerar mig. Då ryggen är svag kryper jag runt på mina knän, rensar och rensar igen. Mitt hatobjekt nummer ett är rev smörblomman, ett energiskt och tålmodigt ogräs som tar plats överallt. Och den är kvick att återkomma. Rabatterna suckar av lättnad varje gång jag befriar dem från snyltgästen.
Runt om pågår locksång och talgoxen inspekterar två holkar, obekymrade om mina marknära problem. Vartefter blir allt så fint och maningen att fortsätta piskar på mig, men först måste jag vila i hammocken. Och där i ett gungande tillstånd, utvidgas mina planer när jag blickar ut över det som finns utanför den välordnade tomten. Mer blommor tänker jag och planen tar form i mitt huvud. Och så är det varje år. Jag utökar och skapar de vildvuxna ytorna med tåliga växter. Blommor mest och en pålitlig blomma är den gula rudbeckian som växer var jag än sätter den. Bergenian är en annan trotjänare. Lavendel och ormbunkar är inte fy skam heller. Nya ytor erövras varje år. Mitt skapande får utlopp och själen ro.
Varje gång jag presenterar mina planer skakar mannen i mitt liv på huvudet och säger " det där tror jag inte på". Som Kråke i mamma Mu. När allt kommer på plats är Kråke den första att erkänna, men med bitter smak, att utökningen blev bra. Riktigt bra till och med.
Torpet bäddas in av skog i en halvcirkel, men framför ingången en vidunderlig björkbacke med betande hästar. Bäcken markerar en gräns och bortöver mellan tät grönska glimtar sjön. Maj är kylslagen och dagen virvlar iväg mot tidig kväll. Jan Guillou håller mig sällskap någon timme och att sova är inte svårt efter sex timmar på knä.
