Påskminne!

Påsken var min bästa högtid på året. Pappa tog en lättöl och en lokal festprisse cyklade omkull utanför vårt hus.Vi ungar fick klä ut oss till oigenkännlighet och den lyckan kan jag känna än idag. Vi gick runt med kopparkanna och lämnade målade påskhälsningar. Vem skulle egentligen kunna känna igen oss? Avslöjade blev vi. Mina blå ögon och min brors bruna kunde vi inte maskera. Mynten i den fyllda kopparkannan delade vi vid gravkullarna intill vårt hus och gick hem när mörkret tog över.  Hur ska jag få tillbaka den mystik som påskhögtiden i min lilla by än idag påminner mig om. Detta var skärtorsdagen och vi somnade utan TV och annat skrål. Utmattade. Långfredagen kom. Den längsta dagen i mitt liv. Instängd och med förmaning om att denna dag går man inte ut. Så är det. Du ska vara inne! I ett lydnadstillstånd satte jag mig i den blommiga fåtöljen. Brasan flammade och jag hade huvudet fullt av frågor.

Är kvinnor orsaken till att män slår?

Debatten pågår om våld mot kvinnor och den har fått ny fart efter dokumentären om Josefine Nilsson. Två manliga skådespelare går ut i media och tar avstånd från män som slår genom att tacka nej till uppsättningar där män som kränker ingår. I sociala medier kokar ilskan över de härskarkulturer som tillåts på teatern. Genier blir förlåtna oavsett beteende. Denna attityd har förespråkats av män och kvinnor, alltså är alla skyldiga till det som hänt och händer. Men frågan är, om man ska gå på djupet, hur blir män (och kvinnor) härskare, förtryckare?
    Kan det vara mödrarna som fostrar sina söner på ett tillåtande sätt som leder till att de blir förtryckare? Kvinnor får skörda sina egna gärningar, ett provocerande påstående som kan behöva en närmare analys.

En turkisk kvinna vars son tillämpade hedersförtryck rannsakade sig själv och andra kvinnor i sin omgivning. Hon menade att det är vi kvinnor som uppfostrar våra söner eftersom männen för det mesta är frånvarande. Vi har fört traditionen vidare att mannen ska bestämma, försörja och stå för de kloka besluten. Det är vi som beskyddat sönerna och förlåtit snedsteg, låtit dem leka rommen av sig, låtit dem utöva sin sexuella lust på ett annat sätt än våra döttrar. Våra pojkar blir förlåtna men döttrarna blir hårt dömda om de vill vara sexuell oberoende. Vi kvinnor har ställt upp för gamla värderingar. Vi har främst önskat oss söner, blivit besvikna om det bara kommit flickor till världen. Må vara att attityden från början kommer från männen. Men vi har i generationer anammat dessa värderingar och religionen har eldat på.

Men, i Sverige har vi väl ändå kommit längre? Jo,visst men det finns fortfarande samma värderingar som den turkiska kvinnan reflekterade kring. Denna kvinna fick mig att se på mitt eget liv och de värderingar jag tagit avstånd ifrån men ändå blivit påverkad av.
Min barndom var präglad av att pojkar ska studera och försörja familjen, pojkar framstod som mer betydelsefulla. Jag uppmuntrades inte att gå i skola, det räckte med att min bror gjorde detta. Jag skulle ju bli hemmafru. Det var inte min pappa som styrde detta budskap, utan min mamma. Precis som den turkiska kvinnan.
   Alla dessa värderingar blev en protest i mitt fortsatta liv. Men, när jag väntade barn ville jag helst av allt ha en son. Och jag fick två.
Med andra ord, min uppgörelse med åldrade värderingar hade inte riktigt skrubbats bort.  Att pojkar var mer betydelsfulla fanns där och det var en klok turkisk kvinna som fick mig att se detta. Kvinnor har också del i det som händer och varför män är som de är.