Maj! Du har slagit värmerekord och drar din sista suck.Gräsmattan är illa märkt här och där men grönskan i övrigt är frodig. Flugsnapparna sjunger starkt och i kvällningen tar koltrasten över. Lövsångaren gör försiktiga försök i bakgrunden. Himlen är klar och solen enväldig denna din näst sista dag. Inte en ilning och myggen trivs. En sädesärla har boat in sig under tegelpannorna, dimper ner på gräsmattan och trippar lätt och behändigt mot rabatten. Pionen har knopp, dahliorna gror och liljorna lyser intensivt gula. Du har lockat midsommarblomster och hundkex att blomma över långt innan midsommar och jag undrar vad du menar? Vad finns kvar när sommarens höjdpunkt kommer?
Jag vill inte klaga men värmen håller mig inomhus. Visst tänker du, hon är otacksam!
Men nätterna är ljuva och det går inte att sova. Månen har du lockat fram flera nätter. I natt hängde den mellan björkarna och såg mystisk ut. Ute är det svalt och daggen svävar lätt över marken. Det går inte att sova. Bäcken porlar utan uppehåll och jag undrar om vildsvinen vågar böka upp runt torpet än mer. Vid tretiden börjar koltrasten sin konsert. Mitt te kallnar. Du är fantastisk och jag hoppas att du återkommer nästa år, men med fukt i håret.

Konstutställning

Samtal mellan skulptör Marianne Hall och konstkritiker Kristina Mezei i Stenhuset Surahammar!
Samtalet gällde likheter och skillnader mellan Marianne Halls och målaren Berit Petterssons konst. Även om själva samtalet kom av sig upplevde jag utställningen och konsten som visades på ett annat sätt än alla utställningar jag varit på. Kristina Mezei uppehöll sig mest vid Berit Petterssons konst (vilket var förståerligt då konstnären är avliden) och då på ett grundligt sätt. Starkast upplevde jag Marianne Halls små skulpturer och hennes presentation och resa bortom ytan. Sällan har jag hört en konstnär presentera sin konst så poetiskt, starkt, trovärdigt och begripligt.
Som novis tror jag att denna form av utställning skulle sprida en större kunskap om konstens innehåll, konstnärens villkor och ge en djupare upplevelse av konstens uttryck.

Frösådd

Att våren pågår är inget att tvista om. Och göromålen är många i naturens under. Frivilligt såklart men för egen del kan jag inte låta bli ogräsen, gräva runt i rabatterna ansa kanter och så frön i olika valörer. Jag kan inte låta bli. Och det blir värre med åren. Att få få odla. Och att få se hur de ynkliga och torra frön jag satte börjar kränga sig upp och utvecklas.Ett under att stillsamt beskåda och stanna upp vid. Ett under. Hur är det möjligt och varifrån kommer kraften? I ett litet frö, oansenligt där det ligger i handen men i en förvandling när jorden omsluter. Inte vilken jordmån som helst men i den rätta. Som vi människor. Vi behöver komma i den jordmån som ger oss kraft att utvecklas och blomma, få pytsar av gödning som plantorna i landet. Några vissnar av någon anledning trots samma jordmån, några växer och stannar på halva vägen och en del når sin blomning utan några hinder.Men från början var alla ett frö som började gro villkorslöst.