En historisk händelse som vi inte får glömma

Varför skriva en bok om hur det var förr? Och varför skildra ett folk som inte var framgångsrikt ? Kan det vara något att läsa eftersom tiderna förändrats? Dessa frågor fanns hos mig när jag började intressera mig för ett folk som bespottades och inte ansågs betyda mer en fluglort. Mina och mångas förfäder tänkte jag och drivkraften att forska och gräva fram hur en familj ur den lägsta klassen hade det blev ett måste.

”Jag är äntligen på väg för att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Du har av någon anledning blivit mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag. Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade. 
    – Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig.  Det är tyst och nästan andaktsfullt. 
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta.  Din tystnad betyder något. Men vad?  ”

Det började med Clara, äldsta dotter till August och Matilda. Men det var Clara som manade på mig och varje ny uppgift jag fick om familjen blev så småningom en historia som jag ville berätta och sprida. Det har tagit några år och i den sökande processen levde jag bokstavligen med familjen. Bitvis var jag installerad i 1800- talets atmosfär. Att skriva blev ett måste och jag kunde i den nutida politiska debatten ana en stor okunnighet om hur majoriteten av det svenska folket har överlevt. Jag förundrades över hur detta folk orkade. Och min beundran växte. De blev mina hjältar och om dem ville jag skriva. Om ett storartat folk som aldrig fick uppleva sig värdefulla och respekterade. Min beundran för detta folk är stor och jag vet inte om någon kommer att läsa min historia. Clara fick mig att föra hennes och familjens talan i ”Efter herrarnas behag” som är en historisk roman om det osynliga folket utan röst.

Födelsedag på Molnet!

Idag firar jag min födelsedag på Molnet med en virtuell blåbärstårta.

Levande minnen

Tavlan väcker starka minnen från mina sommarlov i Söderfors. Det grekiska templet på tavlan renoveras just nu. Barnen har kanske lämnat ättlingar efter sig, vattnet fortsätter sin resa och lövträden har sommar än i dag. För precis hundra år sedan målades tavlan på glas av min morfar Johan Nyberg. En lokal konstnär som omtalas än i dag för sin personlighet och sitt civilkurage. Minns honom gör jag inte men kistan han låg i finns på näthinnan. En treårings minne är fragmentariskt men alla svartklädda personer,särskilt floret över kvinnornas ansikte finns kvar. Och alla historier som berättats om denne man, ger mig värme inombords. Som när luffarna drog genom bruket. Ryktet hade sagt att hos Nybergs är man välkommen. Där dukades fram och mormor ilade mellan bord och spis, passade upp. I gengäld forsade berättelser fram från en annan värld och det hände att morfar bjöd på en sup. Här bedömdes man inte utifrån yta och stånd utan från det som fanns inunder.
    Ett fotbollslag från Stockholm skulle spela mot Söderfors. Morfars generösa sinnelag utmärker sig och naturligtvis ska killarna från huvudstaden minnas bruket vid forsen. Kvällen före matchen kommer morfar med en hink hembränd sprit och bjuder storslaget, berättar skrönor och historier om enväldiga patroner. Killarna tackar inte nej och stämningen är på topp. Vilket ställe!
Söderfors vann överlägset och morfar myste.
   Bruket då för hundra år sedan styrdes med järnhand av en patron. Giftermål skulle godkännas av patron och han häcklades bakom lås och bom. Annat var det på gatan och i mötet. Av med mössan och knäna böj. Naturligtvis skulle patron utmanas och vadslagning kom på tal. Vem skulle våga möta patron med en liter i handen? Morfar anmäler sig. "Aldrig att du vågar",utropar festprissarna som morfar ofta umgicks med. Dagen för uppvisningen kom, kompisarna fanns på plats vid brukshandeln. Patron kommer gående och morfar gör sig beredd. I strumplästen och med litern dinglande i handen går han bestämt patron till mötes. Båda hälsar. Patron stannade till, frågade hur det stod till med Nyberg. Litern som var nerkletad med färg dinglade och morfar svarade artigt. Båda fortsatte sin promenad fast åt olika håll. Vadslagningen var avgjord.
 

Ny bok utgiven på www.faun forlag.se

”Aldrig få det som föräldrarna” är den femtonåriga Claras mantra när hon ska ut i livet. I mötet med klyvs hon till kropp och själ och makas åter till sin hemvist. Föräldrarna, August och Matilda flyttar ständigt och den enda rikedom de har är barn. August har flytt från Gotland. Med sig har han en skräckfylld upplevelse av att en yngre syster kränks av en präst mitt under ett möte i sockenstämman. Beata, hans käraste, lämnas ovetande om hans flykt. August gör dagsverken och hamnar på en gård som dräng. Märkliga händelser får honom att fly in i en snårig skog där mötet med Orlen förändrar hans tankebanor. Matilda sprider ett farligt budskap och anklagas för uppvigling.
Frälset och herrarna belönar angiveri vilket skapar splittring bland arbetsfolket. August kan inte få Beata ur tankarna. Familjen håller ihop om än det gnisslar. Clara råkar höra ett samtal mellan två herrar och hon börjar ana varför de i hennes familj har det som de har.”De jävlarna behöver inget mer, slöa och okunniga är de.”
Efter herrarnas behag handlar om folket utan röst och rätt. Ett folk som får förbarma sig över sig självt. Tiden är artonhundratalets mitt i ett Sverige där en ny tid växer fram. Men en stor folkgrupp står utanför och ser på när förändringens vindar blåser.

Själva livet vid sidan av pågår, det riktiga livet där dröm och längtan
klarnar i en avfolkad dunge.
Tanken renas från taktik, konvention och en flärdfull fasad.

En minnesrik begravning

En efter en faller släkt och vänner ifrån. Igår begravdes äldsta kusinen och blandade åldrar varav tre barn tog farväl. Från fem till åttioåtta år. Kyrkan renoveras men församlingshemmet blev en värdig ersättare. Ombonat och varmt. Fint att barnen fick vara med. För egen del var jag tre år och minns fragment. Svarta flor, svarta handskar, en svart kista och att allt var konstigt. Min femton år äldre bror berättade att minnesstunden efteråt var livad och glad. Historier berättades och skratten ekade. Allt i den anda som den bortgångne hade önskat.
    Då var jordbegravningar vanliga och när kistan väl hade sänkts för en återförening med moderlivet stegar en äldre sliten man fram till graven, står en stund och säger med darrande stämma, "Tack för alla gula kuvert". En man med stort hjärta hade lämnat jordelivet och än idag berättas soliga och roliga historier om honom trots att sjuttio år har gått.
  Ett barnbarn till mannen med stort hjärta har en vackert bårtäcke över kistan och det är ljus över ceremonin. Och det stora hjärtat blev en arvedel som dagens minnesstund återgav. Sonen håller tal om sin far och andan går igen kunde vi som lyssnade konstatera. Kusinen blev orten trogen och en riktig patriot för de värden som skapades på bruket. Engagemanget visar sig i de många föreningar han var med i. Det bästa kom härifrån. Ärlighet och att ställa upp för människor och djur var självklart. När mördarsniglarna invaderade tomten samlades de ihop i en hink och fick en ny hemvist i skogen intill. Bekämpningsmedel och sax hade ingen plats i kusinens medvetande.
    Positiva bilder och minnen från mina somrar på bruket rullas upp när sonen talar och jag anar att ännu en generation med varmt och stort hjärta för släktens anor vidare.