Ungdomens blomning
flyger i ett andetag
men bilden finns kvar.

Omplanteringar
utan näringsriktig jord
ger klen avkomma.

En ensam pojke
från Afghanistan lyser
vår gråmulna dag.

En isig frivolt
i väderleksrapporten
en benbrytartid.

Talgoxen sjunger
lovsång till återkomsten
som är oskriven.

Svenska staten
styrs med mål och resultat
folkhemmet murknar.

               Självporträtt                  

I mig finns ett palats med många salar
fyllda av känsla för liv och teater
arvet i en spegel och lump i en vrå
servis och damast, tung barock

etiketten som blektes i vardagsdebatt.

I mig hänger färgstarka porträtt
med drag av undran
konturlösa bilder, sotade ark
skrynkliga minnen arkiverade i glömska
avstånd och nära i ständig kamp.

I mig kikar barndomen bakom skira gardiner
ett barn som hoppas bland blå sippor
vid höga kullar, solen som alltid sken
illusioner som skavde
det nersuttna äktenskapet i grön Ottoman.

I mig slumrar det jag inte vet framför en klippa
där jag vill vara tills det rätta rör vid mig
innerligt och varsamt
få vara där varje stund är pärlor på en tråd
sammanfogade av insikt och visdom.

 

 

 

 

 

Den bästa tid är nu

Alla kommer vidare utan att vi funderar över vad det innebär. Och frågan är vart vår livsresa går? Herregud, vem funderar över detta som tjugoåring? Ingen tror jag. Och ändå pågår processen mot ett mål som innebär förändring, åtminstonde vart tionde år. Då händer något med oss som vi i efterhand kan återblicka och fundera över. Vi har förändrats på många olika plan på både gott och ont. Ungdomen och knoppningen som en gång pågick har sin tid. Medelålderns tid i karriär och förverkligande har sin tid. Plötsligt står vi vid porten och vägrar att kliva över tröskeln. Än finns kraften att göra det vi vill, de som vill och de som kan. Och ålderdomen kan! Och den kan med kraft för den som vill förkovra sig.  Kanske att ett hurra för ålderdomen skulle passa.
  Vilken tid som är bäst är högst individuell som tur är och en återblick  får avgöra.

Min bok är på gång
och nu börjar något nytt
som snart är gammalt.

Hyllningar globalt
för Wallströms raka budskap
Sverige ylar.

Bidrag från EU
till lyxvinsproducenter
direkt i fickan.

En Isrel som hyllar Margot Wallström

Gideon Levy | 

Jan 17, 2016 5:18 AM 

An illustrative image of a soldier securing a Jerusalem bus. Credit: Olivier Fitoussi

● Netanyahu: Swedish FM's remarks on killings of Palestinians are 'outrageous and stupid'  

 ● Two Palestinians, from different walks of life, brought together in death at a checkpoint  

 ● Senior IDF officers visit Palestinian terrorists in jail in effort to understand their motives  

 We should call it like it is: Israel executes people without trial nearly every day. Any other description is a lie. If there was once discussion here about the death penalty for terrorists, now they are executed even without trial (and without discussion). If once there was debate over the rules of engagement, today it’s clear: we shoot to kill – any suspicious Palestinian. 

 Public Security Minister Gilad Erdan outlined the situation clearly when he said, “Every terrorist should know he will not survive the attack he is about to commit” – and almost every politician joined him in nauseating unison, from Yair Lapid on up. Never have so many licenses to kill been handed out here, nor has the finger been so itchy on the trigger. 

 In 2016, one doesn’t have to be Adolf Eichmann to be executed here – it’s enough to be a teenage Palestinian girl with scissors. The firing squads are active every day. Soldiers, police and civilians shoot those who stabbed Israelis, or tried to stab them or were suspected of doing so, and at those who run down Israelis in their cars or appear to have done so.
    In most cases, there was no need to shoot – and certainly not to kill. In a good many of the cases, the shooters’ lives were not in danger. They shot people to death who were holding a knife or even scissors, or people who just put their hands in their pockets or lost control of their car. 

 They shot them to death indiscriminately – women, men, teenage girls, teenage boys. They shot them when they were standing, and even after they were no longer a threat. They shot to kill, to punish, to release their anger, and to take revenge. There is such contempt here that these incidents are barely covered in the media. 

Last Saturday, soldiers at the Beka’ot checkpoint (called Hamra by the Palestinians) in the Jordan Valley killed businessman Said Abu al-Wafa, 35, a father of four, with 11 bullets. At the same time, they also killed Ali Abu Maryam, a 21-year-old farm laborer and student, with three bullets. The Israel Defense Forces did not explain the killing of the two men, except to say there was a suspicion that someone had drawn a knife. There are security cameras at the site, but the IDF has not released video footage of the incident. 

Swedish Foreign Minister Wallström is one of the few ministers with a conscience left in the world. 

Last month, other IDF soldiers killed Nashat Asfur, a father of three who worked at an Israeli chicken slaughterhouse. They shot him in his village, Sinjil, from 150 meters away, while he was walking home from a wedding. Earlier this month, Mahdia Hammad – a 40-year-old mother of four – was driving home through her village, Silwad. Border Police officers sprayed her car with dozens of bullets after they suspected she intended to run them over. 

The soldiers didn’t even suspect cosmetology student Samah Abdallah, 18, of anything. Soldiers shot her father’s car “by mistake,” killing her; they had suspected a 16-year-old pedestrian, Alaa al-Hashash, of trying to stab them. They executed him as well, of course. 

They also killed Ashrakat Qattanani, 16, who was holding a knife and running after an Israeli woman. First a settler ran her over with his car, and when she was lying injured on the ground, soldiers and settlers shot her at least four times. Execution – what else? 

 And when soldiers shot Lafi Awad, 20, in his back while he was fleeing after throwing stones, was that not an execution? 

 These are only a few of the cases I have documented over the past few weeks in Haaretz. The website of the human rights group B’Tselem has a list of 12 more cases of executions. 

Swedish Foreign Minister Margot Wallström, one of the few ministers with a conscience left in the world, demanded that these killings be investigated. There is no demand more moral and just than this. It should have come from our own justice minister. 

Israel responded with its usual howls. The prime minister said this was “outrageous, immoral and unjust.” And Benjamin Netanyahu understands those terms: That is exactly how to describe Israel’s campaign of criminal executions under his leadership.  

$m.stack.teaserArticleAuthorImage.content.a11yDescription.value 

Gideon Levy

Haaretz Correspondent

 

-- 
For more options, visit https://groups.google.com/d/optout.

Svara

Vidarebefordra

Wallströms klara språk
spottar moderater på
smeker Israel.

Välfärdsvinsterna
ska mjölka ur kommunal
till utvald gräddfil.

Nordström pläderar
göd riskkapitalister
ske deras vilja.

Ropen skallar högt
återbetala skulden
Norström gå direkt.

Gudomligt ursprung

  

Svea har bröllopsbesvär 

        betala en slant det är ju så grant
när Daniel bär sin jackett och går på bankett
  äter på kungliga fat med anrik servett
                          folklig kan kungen aldrig bli
           men statschef i en fri demokrati
varför ingen vet men det kanske är en hemlighet
                          när traditionen styr en utopi
            det är mycket jag inte förstår och åren går
för grundlagsberedningen det är en fråga
   men vem skulle våga skrapa av stammen dess kåda
och nog har landet råd att kunglig såpa skåda
                        när Viktoria är vårt nästa befäl
              en folkets representant sa en tant
                         som skurade och gned i en fabriksenté
hissade flagg och önskade barn på Haga som ska behaga
            och ärva vårt land i en fri demokrati tycker Svea
                  bjuder på ärter och fläsk
                        lemonad och läsk samt blågult fjäsk

                             låt dom vara de är ju så söta och rara

 

 

 

Omplanteringen
ska passa jordens PH värde
för klimatets skull.

Kommunal skakar
i sina värderingar
moralen vittrar.

Tallkronans viskning
dahlians slumrande kraft
döden finns inte.

Skräckväldets kultur
kuvar folket till lydnad
som på Dantes tid.

Margot Wallströms mod
skakar Israels grundlag
där blodet flyter.

Holywoodfru
i botexuppstoppad kropp
pladdrar meningslöst.
 



 

Avskärma och döm
våldtäktsdemokraterna
till helvetets tratt.

Städa, diska, gno
okränkbara sakrament
i vardagslunket.

Ögonen vädjar
om förståelse och nåd
vänd avigsidan.

Nyfödd och renad
i snöyrans andetag
motvinden avtog. 

Roten suger ur
jordmånen som återger
bespisningsfödan.

Sossarna svälter
och välståndsproblem råder
idealen dör.

Vad är en främling
om inte en människa
med kärleksbehov.

Folkhemmet tynar
och VI har blivit till DU
i en kulen tid.
 

Följa John eller gå i motvind

Det känns i luften att ett och annat ska vädras.
Värdinnan inleder efter första skålen.
En slaktare från orten har med dunder och brak gjort succé.
En nyinflyttad norrlänning.
Att bli accepterad i orten är inte det lättaste.
För en del blir det aldrig en möjlighet i den samling jag befinner mig.
Men slaktaren kliver in och dundrar ut sitt budskap.
Värdinnan återger med lyrik i stämman hur fantastisk denne man är.
Han har rätt inställning och har blivit  accepterad med öppen famn.
Han tror på Sverige demokraterna och deras ambition att rädda vårt land.
Jag börjar frysa. Lyssnar vidare.
En välgödd ortsprofet vid värdinnans sida tar chansen och säger att det är för jävligt just nu hur många som dräller in i landet.
Jakande medhåll följer och några tiger. 
I trakten finns inte en enda flykting.
Glest mellan husen, stora skogsägor runt den herrgårdsliknande byggnaden.
Välståndet pulserar i den magnifika matsalen.
Bordet dignar. Skål igen!
- Jag är stolt över Sverige och det som görs. Dessutom går landet bra just nu. Och vi har råd att erbjuda medmänsklighet.
Absolut tystnad råder några sekunder och besticken får kramp.
- Men för jävulen, det går åt helvete med en boxare vid styret, spottar profeten ur sig.
Flabb och skålen höjs. Sång till.
- Jag har förtroende för honom markerar jag.
Tyst igen och inte en själ förstärker min  utsago.
Punkten är satt och samtalet tar en annan vändning. Jag känner mig avrättad.
Klumpen i bröstet sväller och blodet dunkar.
Matlusten kom av sig och helst av allt vill jag resa mig från bordet och åka hem.
Det gör jag inte. Och utstår några timmar.
Ett välgenomtänkt beslut fattas. Aldrig mera över denna tröskel.

.

Korea jublar
över vätebombens kraft
får världslig protest.

I labyrinten
irrar fredsfursten mållös 
budskapet bleknar.

Nynazister finns
lagstifta om utvisning
stoppa farsoten.

Kontrollerandet
separerar mig från dig
hård kuling råder.

Ur ondskans mörker
växer ingen blomsteräng
skumögt vi treva.

Den tredje dagen
dansar snön en stilla vals
barnen jublar högt.

God fortsättning!

En minneskavalkad från

jul och nyår i torpet.

Nyårsdagen

Nyårsnatten gav huvudbry och jag kommer att luta mig tillbaka med korsord och bok resten av dagen. Den motion jag ska tillåta mig är trappan ner till köket några vändor.

Utanför fönstret börjar vädret bli mildare och låter trots detta, snötäcket ligga kvar.

Årets första dag börjar bra eftersom jag lyckats lista ut hur DN:s korsordsmakare tänker.
Många gånger har jag rivit mitt huvud och kastat korsorden utan att anstränga mig.

Idag, den första, knäckte jag koden. Som när jag en gång lärde mig läsa. Mannen vid min sida brukar briljera med sina kunskaper men idag hade han inte en chans. Han såg helt paff ut när mina associationer passade in i rutorna. Till en början ville han få till det att jag hade fel.
"Det var som... "sa han och fick ge sig. "Du är inte så dum.." fick han ur sig och lunkade ner i köket. Strax ringlade min favoritdoft uppför trappan. "Förresten" sa han när kaffet serverades med en jitterbuggare till, "du hade tur idag".
Utan kommentar tog jag till mig kängan och tänkte desto mera. Inte på att ge igen, men att visa på.
Med andra ord börjar tvåtusensexton riktigt bra. Inte ett nyårslöfte har formulerats men årsromanens första sida har artat sig.