Vad blev det av min fostran?

Vad händer med våra liv? De går och går och plötsligt är det någon i vår närhet som tar sitt sista andetag. Vad händer i mitt inre? Minnen som blir starka och placerade i ett sammanhang. Nyss avslutades ett program om konungars sängkammare från England. Storslagna konsthantverkare som varit involverade men om dessa nämndes inte ett ord. Och de sängkammare där lyckan förväntades finnas fanns inget skimmer, trots prakten. Ibland gav inte sänghimlen den överenskomna kärleken som den var avsedd för. Ingen avkomma kom av det storslagna känsloprojektet.
   Ett sådant projekt drabbades däremot min mamma och pappa. En saga som inte har kunglig atmosfär. De möttes i skogen och hon plockade ved och kottar. Möte och kärlek. Hon var gift, inte han. Hon fick skulden. Jag blev en oäkting som så småningom äktades. Detta visste jag inte om förrän jag var sextio år. Idag tänker jag bara på alla dagar och mödor mina föräldrar gjorde. De odlade och konserverade, försökte sig på att fostra oss. Om det gav resultat tänker jag ofta på . Visst har den fostran jag fick, om det nu var en fostran, givit frukt. Ett strävsamt skapande som inte var särskilt medvetet, det bara var där.
    Upproret mot allt som jag hade då, har lagt sig och omvärderats i takt med vad tiden erbjuder. Vi bodde i ett dockhus, tre små rum och kök. Källare och en stor uppodlad tomt. Hyllorna i källaren var fyllda med höganäskrukor där lingon, rödbetor, gurkor och allt vad jorden gav bevarades. Lukten av potatis .Och filbunken som gick till. Surströmmingen som mamma åt i lönndom i källaren. Den lilla byn som var likvärdig tills skolan visade på något annat. Och älven som hela tiden hade sitt mål utan att fundera över strandens vedermödor.