Historia och bullfest i Älvkarleby när sommaren kom.

Juli öppnar dörren när jag rattar bilen till min hemby för att se över och pyssla om mina föräldrars grav. Nöjd och belåten går jag till bilen. Kyrkporten står öppen och ett parasoll vecklas ut. Aha, tänker jag, här kanske det servers kaffe. En känd profil, Britt-Marie Strand öppnar sin famn och välkomnar. Vid hennes sida sitter en ung man som heter Mårten. Han går i guidelära och nu ska jag bli ett övningsexemplar. Britt-Marie finns med och stöttar.

    Minnen sköljer över mig från min konfirmationstid. Vilken gröngörling jag var. Helt ointesserad av kyrkans och bibelns historia. Dagen för konfirmationen hade vi fått svaren och mitt svar var skrivet i handen. Nåja, ålder förädlar och utvecklar. Intresset för all sorts historia har sedan länge återkommit. Sedan några år alltmer folkets, de små människornas historia upptar mitt intresse just nu. Mårten och Britt-Mari berättar kunnigt om kyrkan och dess tillkomst.  Patroner, två betydelsefulla sådana blir omnämnda och deras förgylda vapen tar en stor plats i kyrkan. De är ståndsmässigt begravda i en gravkammare framför altaret.

    Altarskåpet som försvann och hittades  i klockstapeln i början av 1900-talet var nytt för mig.

I mitt inre kan jag se hur tuktade och lydiga människor pliktskyldig besöker denna kyrka där patron med familj sitter främst. De betydelsefulla längst fram. Jag kan också se hur ogifta Amanda som fött en son står på knä framför prästen en dag mitt i veckan och får syndernas förlåtelse. Han tar henne inte i hand vilket han gör med de gifta kvinnorna innan gudstjänsten på söndagar. Tack och lov försvann kyrktagningen i början av 1900-talet. Det tänker jag när vi står i sakristian och beundrar nattvardskärl i ett schatull med läderrem. Något som prästerna åkte runt med till dem som låg på sitt yttersta.



Efter guidningen hamnar jag i församlingshemmet på bullfest. Sexton olika sorter rullas in på en vagn. På de dukade borden står kaffe i termos. Den ljusa och välkomnande salen är fylld och jag spanar efter gamla klasskamrater. Inte ett ansikte är sig likt men det har å andra sidan gått många år och ett dylikt bullkalas har jag aldrig varit på.

Lokala musikanter spelade välkända visor för den åldrade publiken och nöjsamma miner lockades fram . Det var svårt att sitta still och om jag vågat skulle jag ha bjudit upp någon av herrarna i publiken.