Kuba i sliten kostym

25/2-15 Havanna
Skumt hela vägen in mot centrum. Gatulyktorna är få, palmerna står tätt och taxichauffören försäkrar att inomhus lyser det bättre. Inget neonsken. Mina tankar och förväntningar har jag redan skapat. Grått, militärer och poliser, skrämda människor. Förfallet och påhängsna invånare, beredda att göra vad som helst för att suga ut oss. Vi lämnas utanför ett pampigt hotell, "Sevilla". Här bodde stormaffian under Batistas tid. Självaste Al Capone finns avbildad på väggen i foajén. Castro bodde här efter revolutionen 1959. Alltså har vi hamnat på ett tjusigt hotell. Tunga vackra möbler, men rummen är inpyrda av rök och det är fortfarande tillåtet att röka överallt. Högt i tak och vänligt mottagande. Vårt rum vätter ut mot en vacker paradgata som heter Prada.

 Nationalteatern i Havanna

                                      

26/2 Promenad i gamla Havanna med personlig guide. En vänlig och glad kuban som talar perfekt engelska. Eftersom jag förväntat mig allt gråskala, fallfärdiga hus, militärer och poliser överallt, kommer min andra kullerbytta. Här är pampigt och vackert. Visst behöver det mesta renoveras då allt är slitet. Människorna syns klädda som vi och ingen tycks gå i trasor. Gamla Havanna är stämplat som ett världsarv och får anslag från UNESCO. Renoveringar pågår. Musik spelas i varje gatuhörn och inne på restaurangerna. Musiken och glädjen får det slitna att raderas. Vi passerar La Floridita, Ernest Hemingways favoritkrog där han drack en och annan daiqiri. Butikerna är få liksom varorna.  Capitolium (som i Washington) ståtar intill nationalteatern som för tillfället rustas. En vacker byggnad som tar in 2000 personer.Ett helt hus om revolutionen passeras, gamla flygplan och bilar utanför.
    Vi gapar efter att guiden förklarat det sociala systemet. Kubanerna betalar ingen skatt. Fri utbildning ända upp på universitetsnivå, fri sjukvård. Å andra sidan har de 150 kr i lön/mån. De privata företag som börjar etablera sig får dock betala skatt. Den största inkomsten just nu är turismen.

Och det är dyrt, lika häftigt som i Sverige. Dock inte för kubanerna. På frågan vad som händer om embargot släpps kommer svaret snabbt. Det blir inga Mac Donalds och inget tingeltangel som i USA. Guiden som rest en del förundras över Canada. I Toronto såg han tiggeri och drogade personer. Det hade han svårt att förstå eftersom alla hade det så bra. I Kuba finns inga droger. 20 års fängelse för innehav kan skrämma den tuffaste. Var vi går påminns vi om revolutionen. Bilder på Che Guevara och Castro i storformat här och där.

27/2  Rundtur med buss. Karibiska havet slår höga vågor utmed strandpromenaden. Och nu kommer en hel del förfallna byggnader. Dessa blir avlösta av charmiga kolonialhus som är väldigt nergångna. Några är välskötta. Enligt guiden kommer det in pengar från exilkubaner. 40 000 emigrerade i början av 2000 då ekonomin var extremt dålig.
   Maten vi äter är ingen höjdare. Och det kubanska vinet omöjligt att dricka. En daiqiri smakar inte rom, men går att dricka.
    Havanna är i festivalstämning. Det är Cigarren som firas. Hela natten musik och sång från Prada direkt in i vårt rum.

Utsikt från Los Yazminos

28/2 Till Vinjales. Bussturen ger oss en bild av landsbygden. Gamla och rostiga traktorer, häst o vagn, folk i klungor efter vägen. Oxar som drar och hästar, många hästar. Barn som rider barbacka. Palmer och blommande träd i olika färger. Tobaksodlingar, grönsaker och allehanda frukt. Men det som imponerar är den tegelfärgade jorden som ska vara mycket näringsrik.

En bergskedja ramar in landskapet. Första stopp blir intill en rikt dekorerad bergvägg. Värmen, 30 grader, får de flesta att köpa pinja colada. Rom får var och en dosera. Ett vågat erbjudande kan tyckas, men ingen verkar onykter. Vidare till en grotta där en båt fraktar oss till dagens lunch. Levande musik under måltiden och stämningsfullt.
    Los Jazminos hotell i Vinjales mot kvällningen. Vilket hotell och vilket läge. Stor pool. Hönsen spatserar med sina kycklingar utmed poolkanten, orädda och utan hot från rävar och andra rovdjur.

1/3 Tuppen börjar gala kl. 3 och håller på till 5. Omelett och kaffe. Ut! Vi utforska omgivningen och hamnar på en bygata. Enkla hus. Kvinnor sitter vilande framför husen i skuggan. De verkar inte särskilt intresserade av vår närhet. Fast sinsemellan skrattar och pratar de, hojtar när någon granne passerar.
     Intill hotellet ligger en charmig och välskött (enkel) restaurang. Allt går i blåvitt. Här stannar vi och ser ut överlandskapet.
    En tobaksfarmare visar hur cigarrerna torkas och lindas. En cigarr består av fem olika blad där varje blad har sin funktion. Ett blad står för lukt ett annat för smak o.s.v. För mig var detta en ny kunskap. Den röda jorden är utmärkt för odling av tobak. Cigarren har sitt ursprung från Kuba, precis som rommen.

2/3 En heldagsutflykt till en ö i karibiska havet. Varmt men turligt nog svalkar vinden behagligt. Att ligga på playan är inte vår grej. En dag räcker länge.

3/3 Trinidad. En av Kubas äldsta och vackraste städer. Här bor vi i en familj. Två rum med toa och dusch. Hela staden har världsarvsstämpel. Husen utmed gatan är från 1600-talet. Kullersten på gatorna. Ännu en personlig guide. Han är språklärare men har hoppat av och arbetar bara med turism. Det kan förstås då alla lämnar bra med dricks. Det finns tusen privata Bed and Breakfurst och alla är privata. Vi förstår genom vår familj att dessa lever gott i jämförelse med gatsopare, lärare och andra som har statliga jobb.

Veteranmusiker i Trinidad

Vy från Trinidad och den gata där vibodde

Några affärer finns. Här kommer kärror med enstaka varor som bönor, frukt och ägg.  Vi lyckades inte finna någon matmarknad. Rostiga och förfallna lastbilar skramlar förbi. Hästar och cykelkärror. Skolbarn i fina uniformer. Olika färger på kjolar och byxor beroende på vilken årskurs barnen går i.
Ett palats från 1700-talet är överdådigt och allt bevarat. Familjen fick sin enorma förmögenhet genom sockret och slavhandeln. De svartas ande svävade påminnande i varje rum och varje pinal fick mig att rysa. Visst, det var, storstilat och vackert.

4/3 Vi pustar i skuggan av en palm. Fram kommer en tandlös, mager och skrynklig gumma. Hon har fem halsband, tillverkade av olika bönor. Tröjan hon är fläckig. Hon sätter upp ett finger och säger en coc. 5 kronor för alla fem. Båda blir vi berörda av gumman och hon får 30 kr för alla. Hon tar i hand och niger, faller mig om halsen och pussar på kind. Hon berättar att hon inte får något jobb eftersom hon är för gammal och regeringen har inga pengar. Gamla har det svår. Mina ögon fuktas.
    Varje dag har vi vilat en stund när det är som varmast. Kvällarna är underbara och vi letar upp en restaurang på taket. Återigen blir vi besvikna. Matkulturren behöver onekligen utvecklas. Däremot fick vi mycket god mat hos vår familj första kvällen. Deras frukost är utmärkt. Te, kaffe, rostat bröd, pannkakor och färskpressad juice av papaya.
    Guiden som varit lärare, brukade fråga sina elever vad de ville med sina liv. De hade inget svar och inga drömmer. Även guiden var utan drömmar. Han menade att Kuba behöver utbilda ekonomer och inte så många politiker. Embargot som USA utfärdade 1962 och ryssarnas tillbakadragande i början av 1990 har slagit hårt mot Kubansk ekonomi. Nu står turismen för den största inkomsten. Även om utbildning och sjukvård är fri har en arbetslös inte ett öre i ersättning.
    Vi känner oss trygga när vi vandrar hem i mörkret. Inte ett enda tillbud.

5/5 Fem äldre män spelar medryckande i ett gatuhörn intill en marknad med kubanska souvenirer. Jag köper sandaler. 150 kronor.

6/3 Adjö Trinidad! Bussen hyser flest fransmän, en och annan tysk och vi två. När vi närmar oss Havanna skriker en fransyska att bussen ska stanna och att alla ska leta efter hennes försvunna telefon. Guiden, alla bussar har tydligen en guide för att serva turisterna. Han kan flera språk. Franska vad jag förstår, perfekt. Han är lång och mörk som natten. Behagligt vänlig. Han förklarar på engelska och spanska vad som hänt. Fransyskan och flera andra börjar krypa runt. Ingen mobil. Iväg! En polisstation dyker upp. Kvinnan skriker och kräver att hela bussen ska vänta medan hon gör en anmälan. Guiden går av först, kvinnan efter. Vi irriteras och tycker att hon ska ta sig till hotellet. Efter tio minuter kommer kvinnan ut och går n i bussen. Guiden strax efter. Bussen kör och stannar utanför ett hotell. Ett par går av. Nu bryter helvetet lös. Kvinnan skriker och rusar mot guiden. Hon har mobilen i handen. Den låg på hennes säte. Hon hyttar och anklagar guiden för att han lagt dit den. Han ser lugnt och fattat på henne, lyssnar. Hon påstår att han gick före henne från polisen och la telefonen på sätet. Guiden frågar oss om det var så att han gick först. Båda försäkrar vi att kvinnan kom först. Han tackar oss och får fortsatt utskällning av kvinnan. Vi går av vid Sevilla med obehag i sinnet. Hur allt slutade vet vi inte. Allt var en lektion i översitteri och kränkning. Kanske rasism.
Kväll! Vi är på väg till en kubansk restaurang som hotell personalen rek. En svart kvinna tillfrågas om adressen. Hon viftar och säger att restaurangen är stängd p.g.a.en vattenskada. Men det finns en lika bra som hon visar oss. Nu ledsagas vi in i en annan värld. Mörka gator, sargade och uppgrävdagator, förfallet. Fortfarande fint klädda kubaner. Kvinnan slinker in i en restaurang och vi efter.  Upp flera trappor, ringt och smalt. Högst upp på taket. Påvert och vi välkomnas. Kvinnan dröjer sig kvar slår sig ner vid vårt bord och då kommer det. Hon vill a pengar till sig och sitt barn. Jan som kan spanska säger ilsket ”jag trodde att du gjorde detta av vänskap”. Något surmulet reser hon sig och går. Lurade! Maten och vinet smakade inget. Det positiva var två killar som spelade gitarr och sjöng. De gynnades med en peng.
    Det sista vi gör i Havanna är att besöka La Floridita. Hemingways favoritkrog.

Varsin daiqiri beställs. Den drinken var också Hemingways favorit. Vi har varit på La Baron i Aleppo, Oriental i Bangkok och Strand i Rangoon. Inget slår La Floridita. Vilken inredning men framförall stämningen. Och naturligtvis musiken.