Bokpresentation av Du såg mig i Älvkarleby bibliotek

Något särskilt var det att komma till biblioteket i Skutskär. Lite pirrigt eftersom många känner mig. Oron lättade när en varm  atmosfär  tog emot mig. I bakgrunden hängde konstfull lappteknik och jag kände en varm inramning. Mikrofonen krånglade men efter några batteribyten kom min presentation igång. Vädret var inte på något bra humör denna dag. Grått, disigt och regn. Inne i biblioteket sken solen.

Signering innan presentation av Du såg mig

Ur boken Du såg mig:

Hon ställer sig framför spegeln med slipade kanter. Ser hur

ansiktet har fått en nyans av liv. Att hon har klimp i huvudet syns
inte på ytan.
Det enda hon ville ha med sig från första äktenskapet var spegeln.
Ta vad du vill, hade han sagt. Det blev spegeln. Den har hon alltid
tyckt om. I den ser hon hur rummet omsluter henne. Hon ser också
sin mamma som står snett bakom. De liknar varandra.
Men Mina är smalare. Och hon har flera veck i pannan. Samma
djupa rynka mellan ögonen. Det pepparkaksbruna håret och ögonen
som går i samma färg. Inga gråa hårstrån. Vårtan på vänstra ögonlocket.
Blicken granskar och försöker förstå. Undran över varför allt
gick som det gick. Vad gjorde vi för fel? Du fick alltid hjälp men det
var inte nog. Vi tog din son till oss i ett år för att rädda honom. Du
fick komma så fort det krisade. Pengar när du bad om det utifrån
vad vi hade. Vi gjorde vad vi mäktade med. Du tog det för givet.
Mina som en gång var hennes mamma ser med tomma ögon över
hennes axel. De kom varandra aldrig nära.
Hon ser Maja stå långt bak i rummet som en skuggfigur som hon
inte får grepp om. Och som hon försökt att nå.
Men hon förstår sig inte på jäntan. Som hennes mamma inte heller
förstått sig på henne.
Mina står nära, nästan hänger över axeln. Reflexer fladdrar över
rummet. Maja vänder sig om och modern ser bara ryggen. Ansiktet

är riktat mot fönstret och ut mot vedbacken. Några vedklabbar ligger

spridda runt sågbocken. Ruiner av ett hantverk från en tid som
flutit bort, ett minnesmärke hon har inristat. Modern anar vad som
försiggår inom Maja. Vad har hon gjort för fel?
Tre generationer i en spegelbild, tre vågrörelser som aldrig flyter
samman. Skulder som inte kan betalas fryser inne i ett rum dit ljuset
inte vill nå. Trots att solen gör reflexer och försök. Mina som står
nära, så nära som aldrig förr och ändå långt borta. Maja vänder sig
om, går tveksamt och dröjande mot modern. Ställer sig bakom henne
och bredvid sin mormor. Arvet i en spegel och modern ser mönstret.
Hon ser tre spända fjädrar. Uppdragna av behov som ingen av dem
har kunnat stilla. De är ett återkommande mönster på ett lapptäcke
utan sömmar.

– Är det någon hemma

Modern rycker till, Maja och Mina försvinner bakom henne.
Hon lösgör sig från spegeln och går mot dörren. Klara står på
bron.

Urban Forsgren inleder

Läsexempel ur boken Du såg mig.

Kärt möte eftersom det var länge sen

Avslutande pyssel med graven. Ljuset hade svårt att ta sig men ljungen tog sig och lyste upp den murkna stenen. Nästa gång gäller rotborste och ett intensivt borstande på gravstenen. Vila i frid. Ni gjorde så gott ni kunde och mer därtill.