Laxön

Bofinken tar emot när vi kommer till Laxön i maj. Almen framför officershuset har späda blad och det är ganska folktomt. Kungsådran forsar fram, stor och mellanfallet håller sig tillbaka. Uppdämda bakom luckorna som öppnas först i juni. Minnen spelas upp. Danserna onsdag och söndag hela sommaren. Dansbanan är borta och kvinnan i caféet visste inte om att den fanns. Och ändå låg den mitt för café Kungsådran. Där framför stod vi. Ortens flickor och hitresande, uppradade mot väggen och i väntan på att bli uppbjudna.
    Hela Laxön är varsamt och fint bevarat utvändigt. Vandrarhemmet där vi bor är det gamla underofficers huset från 1908. Rött med ockrafärgade knutar och dörrar. Inomhus luktar det unket och gammalt. Kakelugnar och rymligt med atmosfär. Under almen står trädgårdsmöbler som flagnar i stora sjok. Där slår vi oss ner. Vitsipporna brer ut sig, bofinken sjunger och koltrasten gör några försök. Vi går försiktigt nedför sluttningen mot Kungsådran. Varningsskyltarna är stora. Farliga strömmar. Det forsar och dånar och vi spänner ögonen i det forsande vattnet. Kanske att vi kan få se några ystra laxar hoppa och leka. Laxar leker på hösten sägs det men jag hävdar att de också leker på våren. I alla fall ser det ut som de leker.
  Stig Dagerman har ett eget rum i ett av husen, men säsongen är tidig och det håller stängt. Det mesta är stängt men vi utforskar och läser på skyltar, promenerar runt, beundrar Karl XIII:s bro. Fantiserar och försöker återkalla hur det såg ut innan kraftverket kom till. Före nittonhundrafemton. Vi försöker förstå hur det var möjligt att bygga luckorna som nu är stängda och håller vattnet tillbaka. Hur i hela friden gick det till? Vilket manskap. Varför får vi inte höra talas som alla dessa osynliga hjältar som var med och skapade den moderna tiden. Hur många strök med i forsen? Vem och vilka får den äran att sola sig i framgången?

Vi gör utflykt med bilen, försöker att finna stigar vi en gång tagit oss fram på. Skogen ligger i vågräta travar. Något enstaka träd vajar i ensamhet och det luktar starkt av bark. Hygge vid hygge och vi har svårt att orientera oss. Inte som förr. Snart uppenbarar sig en oförstörd skog och en berghäll. Därefter står enarna på rad och något har hänt med dem. I två kilometer brunbrända enar. Skutskärsfabriken har skulden tänker jag. Men vid fabriken står björkar och andra träd i full skrud. Ser ut att må väl.
    Vi vänder och hamnar i Turkiet. I Bodarna. Inte heller sig likt. Det är som det ska efter många år när man återvänder till barndomens landskap. Men Laxön är sig nästan likt. Åtminstone husfasaderna och fallen.