Du kom till mig, som en
påminnelse eller vad undrar jag? Idag sådär femtio år sedan sist. Dessemellan
har jag vid något tillfälle nämnt dig och det intryck du gjorde på mig. Vi var
en grupp seminarister som läste psykologi. Teori skulle visas i verkligheten
och det blev du som var föremålet för studien. Du skulle vara något utöver det
vanliga i psykologiskt sammanhang. Innan vi släpptes in blev vi ombedda att
hålla oss utmed väggarna i den gymnastiksal du skulle förevisas.
Inte i min
vildaste fantasi kunde jag förställa mig vem du var eller hur du var. Innan jag
visste, var du en blank människa i min fantasi en vem som helst. httSom ett vilt djur smög du omkring. Lång och gänglig, färglöst klädd med tunt cendréfärgat
stripigt hår. Okammad. Dina kängor gapade och plösen slängde som en kotunga på
jakt efter mat. Kängorna, illa medfarna och slitna, saknade skosnören eftersom
dessa utgjorde en fara för vad du kunde ta dig till och som sagt att vända
ryggen mot dig skulle vara livsfarligt. Och jag undrade hur detta kunde vara
möjligt?
Vad var det egentligen studien
ville visa oss undrar jag än idag? Något jag glömt, men det var väl hur våra
sinnen överraskar och fungerar. Inga ögon i hålorna, dem hade du av egen kraft
plockat ut. Du var dövstum och blind. Att du märkte vår närvaro syntes, men hur
var en gåta. Vibrationer och känsel
kanske fungerade. Under hela vår beskådan var du lugn och din skötare hela
tiden i din närhet. Det pratades om dig när du förevisades och över ditt huvud
vilket fick mig att rysa. Visserligen var du döv men ändå? Mina känslor svängde
från obehag till ömkan och medkänsla. Hur kunde du bli sådan och varför? Du var
skrämmande och ändå sa mitt förnuft att du inte hade del i denna groteska
tillvaro du befann dig i.
Nästa steg var att visa dina kunskaper. Skötaren plockade fram en nyckelknippa
med ett tjugotal (eller fler) nycklar. Vi ombads att följa dig och skötaren
till hissen. Där tryckte du på rätt kapp. Väl uppe några våningar står vi
utanför en dörr, skötaren lämnar över nyckelknippan till dig varefter du efter
några minuter får fatt i rätt nyckel och låser upp dörren. Vi befinner oss i
ett kök med många låsta skåpdörrar. Knippan finns i din hand och du går fram
till ett skåp, letade en stund och fick tag i en nyckel. Vi står i spänd
förväntan, kan han verkligen ha hittat rätt? Naturligtvis och i skåpet fanns
kaffekoppar. Detta som om du visste att vi skulle bjudas på kaffe. Du forsätter
att leta efter rätt nyckel till rätt skåp och inte en gång under vår närvaro
missade du. Hur var detta möjligt? Hade du ett sjätte sinne?
Du fanns länge i mitt medvetande, det gick inte riktigt att bli av med dig.
Vilka var dina föräldrar och visste de om dig? Var du en arvssynd? Om i så fall
var det ett hårt straff som drabbade dig. Eller var det din arvsmassa som
skadats av miljön som vi förgiftat? Och vem var du som var så livsfarlig för
oss vanliga och hur blev du behandlad? Var blev du av? Hur som helst får jag
inga svar på mina malande frågor, men du ska veta att du gjorde ett starkt och
oförglömligt intryck som finns som en påminnelse om våra olikheter och våra
livsvillkor och om varför just du drabbades och inte jag?
Hemkommen står jag och ser mina söner leka och skratta, slåss och kivas. Deras
livfullhet som ibland var påfrestande blir en stilla tacksamhet över att de har
liv, kan se och höra och säga att maten inte är god. Jag njuter över mina
avkommor och tänker att du lika gärna hade kunnat var min son. Du blev en
viktig bekantskap för mina värderingar och det att du på något sätt utvecklat
en förmåga som för mig var/är obegriplig. Detta trots dina handikapp och
någonstans därinne i din kärna fanns ett du som jag aldrig någonsin får vetskap
om. Och om du förnimmer mig där ute någonstans vill jag att du ska veta att du
är en gåta för mig.