Karantänen pågår även om en viss utbrytning har skett.

Vi handlar och upplever att diciplinen är god, 

Kramar i mötet med vänner kanske är en handling 

som vi framöver ska lägga på vinden och just denna

kramceremoni var ett okänt fenomen i min barndom.

När släkten träffades och det var ofta eftersom

sammanhållningen var stor trots några mils avstånd.

Vi hälsade utan att kramas, tog farväl utan kramar.

Värmen och gemenskapen fanns i mötet och samtalen.

Temperaturen steg när dispyter och olika åsikter 

näst intill lyfte taket. I sista akten kom alltid skratten

och våra släktmöten gav min  barndom en lektion

för livet i konsten att umgås, utan pådyvlade riter,

vedertagna regler och kramar. 

Om olyckan ställde till det kunde barn få en tröstekram,

en handling jag inte minns. Det jag minns var att dockan

och tillflykten under täcket var tröst.

Handskakning var den hälsningsfras som gällde när man 

träffade bekanta och obekanta. Idag får vi avhålla oss

från varje intim beröring p.g.a. smittorisk.