Intet ont anande

                                         

 Havet skymtar mellan två popplar, en äng kryper ner mot strandkanten och ett rådjur skyggar i det höga gräset. Vallmon sträcker sig och låter kronbladen bilda en vid skål mot den pågående solnedgången. Föreställande konst som möter rummets abstrakta tavlor av ortens populära konstnär. Panoramafönstret från golv till tak bildar en gräns mellan ute och inne.  

    Axel har svårt att befria sig från undret han har framför sig. Han väntar med ett glas vin i handen och undrar vilken väg rådjuret tänker ta när telefonen avbryter den ström av behag han känner när villebrådets rörelser vibrerar som en ström rakt in under huden. 

    Den kuvade hunden slokar på trappavsatsen som skiljer kök och matsal åt. Ögonen är livlösa och stirrande i en riktning. Inte en rörelse kommer från hunden när husse med hastig rörelse kliver över honom.

    – Axel Fors, säger han som alltid och då med hela namnet.

    – Hur har du det? säger en ljus, mjuk stämma.
   - Förlåt, men vem är det som frågar?

Det blir tyst en stund, men han hör att någon är i andra änden.

-  Om du tänker dig femton år tillbaka i tiden.

Tyst igen en stund och sedan fortsätter stämman som han ännu inte vet vem det är.

    – Stampen och Arne Domnerus den femtonde april nittonhundranittiofem..

Axet kämpar med sitt minne, men får det inte att gå ihop. Herregud tänker han, femton år sedan, vem kommer ihåg så långt tillbaka.

   – Vi dansade flera danser, buggade en del och du hade gula byxor och mörkblå blazer, fortsätter damen.

    – Du får ursäkta, men jag kan inte erinra mig vem du är, svarar Axel.

Hunden börjar gnälla och går mot ytterdörren. Dags för kvällsrundan, men samtidigt vill inte Axel avsluta samtalet och börjar känna sig villrådig.

    – Är du säker på att jag är den person du söker?

    – Jaa, helt säker.

    – Fortfarande är mitt minne dåligt och du får nog precisera dig något, säger Axel.

    – Vi dansade sista dansen och bestämde träff utanför Stampen för att göra sällskap genom Gamla Stan.

    Axel har inte en aning om vem kvinnan är men han vill veta. Det är många historier som passerat genom åren som han helt har förträngt.

    – Och hur har du lyckats få mitt telefonnummer?

– Din utställning på Galleri Horn på söder, väckte gamla minnen och du har onekligen segat dig upp. Galleristen lämnade ut ditt nummer efter enträgen övertygelse från min sida om att vi var i nära släktskap.

– Jaha, och sen!

Axel börjar ana att det handlar om den uppmärksamhet hans konst fått det senaste året. Många har sökt hans bekantskap och inte minst kvinnor som vill vara med i kretsen kring guldkalven.

    – Det jag såg den gången var stor konst, fortsätter rösten som han ännu inte kan erinra sig.

    – Okey, men vad vill du?

    – Träffa dig!

    – Var?

    – Här!

Vad menar människan? Här?

Hunden gnäller och vill ut. Axel känner krav från två håll. Han lägger mobilen i bröstfickan och öppnar dörren. Hunden far iväg ut mot gatan. På det nedersta trappsteget står en kvinna och hon har en ung man i nedre tonåren vid sin sida.

– Hej, får vi stiga in, vi har en hel dela att reda ut säger kvinnan.