Min årstid pågår. Vinter med mycket snö. Sol och försiktigt fallande snö. Fräscht, inga insekter och hög luft. Troligen går mina barndoms vintrar i norra Uppland igen. Ungar skulle vara ute och det var inget vi ifrågasatte. Av någon anledning blev vintrarna helt magiska för min del. Kallt, höga snödrivor och fantasin visste inga gränser. Från morgon till kväll. Avbrott för mat och byte av blöta kläder. Stå en stund framför brasan och värmas. Ut igen.
    Vissa dagar var dramatiska. Storm och igensnöad väg. Skolan ställdes in och mankraften gick man ur huse för att göra vägen framkomlig. Häst och träplog fick ta vid när den som jag uppfattade manshöga snön minskade. Det var spänning och oro. Kylan knäppte i de dåligt isolerade väggarna. Tidiga mornar kallt inne och jag låg i väntan under täcket tills pannan i källaren fick igång värmen.
    Återkommande tänker jag på den tiden och hur det kändes. Alla minnen vaknar när dagarna är som idag. Äventyrsarvet i mig spritter till. Läggas till ska alla berättelser pappa bjöd på från sin tid i Canada och som jag minns var det alltid vinter och strapatser.
    Nostalgin som överfaller mig beror troligen på att jag ligger helt försvarslös i influensa. Inget annat finns att göra än att se hur snön faller utanför fönstret. Resan till Indien om några dagar har avbokats och jag sörjer inte detta. Värmen är värre än kylan för min del. Och daglig temperatur på 35 grader känns inte lockande i det tillstånd jag befinner mig. Tack och lov får jag se på snön, dricka citronvatten och minnas alla vintrar med mycket snö.

.