Varma och eftersinnande dagar under en sol som genomlyser oss med kraft. Kapstaden är en modern stad i Afrika. De svarta håller staden igång och de syns överallt, i trädgårdar, körande buss och taxibilar, serverar mat på restauranger mm. Välklädda och distinkta med värdighet. Vårt bussåkande med lokalbussar är lärorik. De som inte passar in eller är fattiga syns också. Under en bro vi passerar dagligen bor en hel koloni hemlösa med plastpåsar som filtar.
Vintertid i min lilla by åkte vi ungar på pappskivor nedför järnåldersgravarna. Lyckan var stor när konsumbutiken hade stora brödkartonger att erbjuda. I dem kunde man krypa in och låta farten styra iväg oss någonstans. Spänningen var hissnande vart vi skulle hamna. Ibland kunde två barn åka samtidigt.
Det är sådana kartonger vi ser mellan busslinjen och järnvägsspåren. Där bor flera hemlösa. Även om svarta medelklassen i detta land har fått det bättre så finns det mycket att göra för att de sociala skillnaderna ska minska.
Rent är det onekligen i denna stad (utom där de utslagna håller till) och ibland undrar jag om jag är i Afrika. Om jag inte konfronterats med alla svarta, upplevt naturen med palmer och exotiska fåglar skulle jag tro att jag befann mig i en västerländsk stad. Den afrikanska kulturen syns i form av sång och dans på vissa ställen. Men det västerländska överväger. Kolonialtiden har naturligtvis etsat in sitt bomärke i staden.
Om apartheid är utrotad får tiden framöver visa. Men jag tror att det är som hos oss i Sverige att den frodas under ytan och väntar på att rätt tid ska tillåta att det jäser över. Fast just nu garanterar de välmående att allt är lugnt och fridfullt.
