Trettondagen

Långt in i Bergslagen är vargen ständigt på tapeten. Även utanför vårt torp har den smugit runt knuten. Synlig har den varit hos en granne. Den stod mitt på gårdsplanen. Brungrå och stor. Usch och fy! En konkurrent till alla jägare så klart. Nöjesskjutning för att få lite älgkött att bjuda på. Vargen behöver mat för sin hunger. Och vem ska man hålla på? Naturen eller det artificiella?  Nog håller jag på vargen men det är kanske naivt. Att våga säga det i en samling där varghatet är utbrett kräver mod. Så var det för mig på trettondags afton. Vilken enande hets över matbordet. Att jag ska räknas är väl att ta i. Inte intresserad av jakt men av att vara i naturen. Lo och varg i skogen är onekligen spännande. Kanske våra älgstudsare ska läggas på hyllan. Vargen ser till att älgstammen håller sig stången. Och skogsägarna slipper skador på sin skog.

                                                    

                             Nyår

Hand i hand sista dagen, festen väntar oskriven,

marschallerna lyser i snön, kramar delas och åter en förhoppning om det nya, trevande samtalsförsök bakom skaldjurskompott och hummerklor, rummet som en hinna av glas, ropet som vill ut men kvävs, lever kvar som ett märke i mig, pladder igen och i samma diagonala resa över bordet där positionerna är givna av tradition eller vana, utsagor avrättas, någon tystnar, blickar undrar och ett äkta par som har slutat tala, går sin gilla gång innanför en fullriggad husfasad där fogmassan har stelnat.