fredag 12 oktober 2018


Brittssommaren kom, lövträden sprakar och löven frigör sig från sina fästen där nya skott redan väntar på våren. Kantarellerna lyser i mossan och vildsvinen har bökat om här och där  men låter svampen vara. Och i travandet över stubbar, fallna träd och sten får kroppen sin knådning. Balansen är så där, men med tanke på åldrandet som inte vill släppa taget är det väl som det ska. 
I detta formas mina sista tankar i min andra historiska roman som jag ger ett litet smakprov av nedan.

 ---
Var finns hemhörigheten? När blir det inre och yttre i ett samspel som leder till att sökandet i livet finner en mening? Finns kärleken och hur svarar den på ett tilltal?
Gustav har sedan barnsben varit i ett ständigt uppbrott. Som barn är han en flyttfågel som aldrig återkommer till samma plats. Denna tillvaro fortsätter även som vuxen, och då går hans färd till olika länder. Några gånger är han nära att stanna upp men drivkraften manar honom vidare. Äktenskapet i Viborg slutar tragiskt eftersom han inte kunde finna ro. Andra kvinnor finns men när de kommer för nära tröttnar han Först när han passerat medelåldern går han iland för alltid. Andra världskriget bryter ut. Gustav är överårig och mobiliseringen behöver inte sådana som honom.
    Han har haft en längtan och det till orten där modern levde de sista åren och det är där han går i land. Äntligen börjar hans rotsystem fästa i en liten by vid Dalälven. Byn verkar sövande men under ytan härjar ouppklarade konflikter och hemligheter. Vid Djupsjö kommer Gustav nära sig själv. Sjön drar honom till sig men varningar om vad som hänt och händer vid sjön når honom. Något som han viftar bort och ignorerar. Vid sjön finns en dragningskraft och där händer ett och annat som ska påverka Gustav för resten av livet.
     

Inga kommentarer: