fredag 20 oktober 2017



Sedan drygt ett år tar vi emot en ensamkommande 17-årig kille från Afghanistan. Han kom i september 2015. Något ville vi göra och tog kontakt med en gode man och erbjöd oss att hjälpa till. Vi besökte asylboendet, välkomnades med handslag och bockningar av killarna.
    Drygt ett år har gått sedan killen kom in i vårt liv. Han talar och skriver svenska på bästa sätt. Skolgången i Afghanistan var undermålig och han visste inte mycket om världen. Han gör stora framsteg i skolan och blir bedrövad om han har ett fel på matteproven. Drygt ett år har han så gott som varje helg umgåtts med oss. Helst av allt vill han bo hos oss, men vi har bestämt sagt nej eftersom vi är något överåriga. Däremot umgås vi i vardagen och han får uppleva jämlikheten mellan man och kvinna. Vi samtalar om kulturer,  samhällsordning, religion och vi reser iväg på kartan. Vi diskuterar grammatik och orienterar i det svenska språket. Och han lär! Och han kommer ihåg. Och han vill för allt i världen inte tillbaka till Afghanistan. Denna termin har han börjat läsa engelska och nu sms:ar han till oss på engelska och frågar om han får komma.
    Ibland promenerar vi, åker skridskor (som också är nytt). Vi lagar mat, och vi har fått inblick i den afghanska matkulturen. Ett givande och tagande pågår.
     Året som gått har varit en utvecklingsresa för denna kille och för oss. Vi har fått en positiv kontakt och han har fått ett fotfäste i en främmande kultur. För oss har kontakten med denna kille varit en stark och känslomässig upplevelse. Och det är stor skillnad att investera i känslor mot att skicka tvåhundra kronor till ett fadderbarn.
   


Inga kommentarer: