torsdag 8 december 2016

Den svartvita grytan puttrar

Åter en lärorik resa att lägga till i minnet. Framför allt är det en resa i villkorens tecken. Kapstaden är en modern stad och känslan av att vara i Afrika uteblev. Europa placerad i Afrika. Rent och välordnat. Lyxiga butiker, god och billig mat. Naturen och de svarta påminde mig om var jag befann mig. Vi letade efter afrikansk mat och fann Mama Africa, en restaurang i centrum.
I fantasin såg jag en gungande stor afrikans kvinna i färgglada kläder komma vaggande emot oss. När gallergrinden öppnades uppenbarade sig ett blekansikte som knappt var utvuxen. När besvikelsen lagt sig for blickarna runt i rummet. Här fanns Afrika i stilen. En orm ringlade framför spritbuteljerna. En bardisk i rött som såg intagande ut. Och krokodilen på fatet smakade kyckling.
    Slaverimuséet och District Six blev starka upplevelser. Holländarnas och engelsmännens historiska röveri och kränkningar av den svarta befolkningen fick mitt hjärta att blöda.
    I nutid evakuerades sextio tusen svarta från District Six till ett oattraktivt område. Detta på nittonhundrasjuttiotalet. De tillhörigheter familjerna fick med sig rymdes i en kasse.
   Och Mandelas fångenskap för de svartas rättigheter på Robin Island ruskade om värderingsbanken ordentligt. Tjugosju år i en minimal cell sovande på cementgolv och en tunn bastmatta som underlag. Hur kunde han förlåta plågoandarna? Forgive but never forget! Apartheid avskaffades under Mandelas tid som president. Idag börjar den svartvita grytan puttra och frågan är när det kokar över. Frågan är om de vita skapat sitt eget fängelse. Höga grindar, lås för fönster och dörrar, beväpnade vakter, inte gå ut kvällstid, inte gå ut ensam och välja taxi efter rekommendation.
    Vi hyrde ingen bil vilket var en självklarhet för turisterna. Vårt värdpar såg med förvåning på oss när vi avböjde en självklarhet. Vi promenerade någon kilometer varje dag till lokalbussen för att ta oss in till centrum. Kanske att den dagliga bussturen lärde mig mest på denna resa. Mest svarta på väg till sina jobb. Kvinnor i konstfulla frisyrer, välklädda och med en värdig uppsyn. Gällde männen också. Vi var oftast de enda vita och om det klev på någon annan vit var det en turist. På vägen till bussen och intill ett affärscentrum satt varje dag en klunga svarta män på trottoarkanten och vi undrade och spekulerade varför. De väntade helt enkelt på att få jobb, att någon behövande i det lyxiga området ville ha olika sysslor genomförda denna dag.
   Ibland var bussen knökafull och det hände flera gånger att någon svart reste sig för oss. Det kändes lite skämmigt ska erkännas. Vi var varnade för att åka buss men inget hände under tre veckor.
   Vädret var på gott humör hela resan och turligt nog var blåsten i aktion dagligen. Blåsten gjorde att vi klarade värmen.
    Ett rikt land vad gäller mineraler och ett land som kan försörja sig självt men fördelningssystemet är onekligen ojämlikt. Inget unikt eftersom detta gäller de flesta länder.