onsdag 31 augusti 2016

På sängkanten

Pappa 1886-1962
Fortfarande och efter alla år sitter jag vid pappas dödsbädd. En återkommande påminnelse som drabbar mig då och då. Livrädd och skakig. Undrande över vad som pågår. Varför vaknar han inte och varför gick mamma och sjuksköterskan ut, lämnade mig ensam med alla frågor? Pappa halvsitter och andas tungt. Ögonen är slutna. Jag tar hans hand och försöker få kontakt. Jag lägger huvudet mot hans bröst och hör hur hjärtat kämpar, slår hårt. På bussen från Skärplinge kunde jag inte ana att han var så dålig. Han blir bra, intalade jag mig och steg av vid caféet på Östanå. Halvspringande tog jag mig till kronikerhemmet. ”Ingen har varit här på länge”, sa sköterskan när jag snubblade över tröskeln. De orden skulle jag få leva med resten av mitt liv. Så sant. Jag hade inte besökt honom på två veckor. Annat hade prioriterats och nu fanns ingen återvändo. Jag hade just träffat den man som skulle bli mina barns far och det var för honom jag uteblivit. Även ekonomin hade skulden. Jag saknade pengar och kunde inte ta mig hem. Men, framför allt kunde jag inte tro att min pappa skulle dö. Så ung och korkad var jag. Mitt samvete skavde och skulden malde när jag med förtvivlan hörde hur han suckade till och tystnade för alltid. Han försvann till något annat, men när han levde var han närvarande och pålitlig i sin roll som pappa. Och den korta tid jag fick i hans närhet skapade positiva värden för livet. Han blev  och är en ikon som jag bär nära mitt hjärta.
    Hela min barndom satt pappa varje kväll på sängkanten och berättade om vad han varit med om under sina resor. Han kunde trollbinda med orden och jag lyssnade andaktsfullt tills jag somnade. En gråmulen dag i oktober för många år sedan är det ombytta roller. Det är jag som sitter på sängkanten hos pappa, tyst och med ett virrvarr av frågor som irrar i mitt huvud. Han fick aldrig veta hur mycket han betydde för mig och vilken ledstjärna han har varit i mitt liv. 

Inga kommentarer: