onsdag 23 mars 2016

Väntan och längtans tid


Den sommaren är hon ett med havet, upplöst i vågornas andetag. Solen har röda kinder, molnen blommar, natten gnistrar.
Under en lång tid har havet legat kav lugnt. Några trutar väsnas i skyn och seglaren går för motor. Sälarna i yttersta skärgården jäser på egen klipphäll. 
Hon flyter stilla i vattenlinjen då hon plötsligt hör hur något viskar och lockar. Det är starkt. Hon vänder sig om, börjar sakta och magnetiskt röra sig mot det som drar. Kroppen plogar en väg mot det välvda gränslandet i horisonten. Målmedvetet förs hon mot det okända. En berusande känsla fyller henne. Det svaga lockropet vill inte släppa och snart är hon ute på djupt vatten. Vad hon ger sig in i bekymrar henne inte. Lusten genomlyser kroppen och de inre strängarna tonar i dur. Hon känner sig nykomponerad.
På den nagelbitna stranden står fadern och ser hur Clara försvinner. Han kupar sina händer för munnen och ropar med rädsla som accent.
    - Clara, kom tillbaka!
 Hon distraheras, när dirigenten som nyss hade henne under kontroll, låter pinnen falla. I den stunden blir solen grådaskig, molnen fladdrar sönder i trasor, havet krusar för vinden. Musiken tonar bort. Viskningen överger henne och det målmedvetna gör en avstickare, lyssnar in en annan ton. Clara ser fadern som en svart skugga och anar hans förtvivlan. Hon känner besvikelse över att kompassen ändrat riktning, men inser att den gängse ordningen måste erövras och vänder.
Hennes kropp blir tyngre. Benen sjunker, drar mot djupet och hon får ansträngt hålla näsan ovanför ytan. Vinden vispar om, gräver sig ner i virvlar för att i nästa sekund formera vågor till spetsiga berg, omöjliga att bestiga. Andningen är häftig och ojämn. Hon är skeppsbruten och kastas omilt mellan vågorna. De transparanta seglen som tidigare bar henne frigör sig och blåser i hård kuling mot land. Havet fräser och spottar, öppnar gapet och fångar henne i en spiral.

Sommaren går över i höst som länkar fast i vintern. Kylan biter hårt i henne. Iskristallerna konserverar spiralen och hon blir ett monument, inkapslad i ett stort akvarium. 
På stranden står fadern och ropar. Rösten är svag och i det orakade ansiktet har frosten bitit sig fast. Han är säker på att Clara skall komma tillbaka. Han vägrar att släppa den tanken, därför står han kvar med sin längtan.
En dag i mars när marken ännu är i väntans tider, står fadern som förut och blickar ut över havet. Hoppas! Han hör hur den första lärkan sjunger och sången gör honom glad. Den gamle mannen faller på knä för att visa havet sin vördnad och ber att få Clara tillbaka.

Islossningen kommer i april. Den spröda grönskan tränger sig fram, den går inte att hejda. Havet svalde den sista iskuben i mitten på maj. I akvariet börjar det bli varmt och Clara börjar tina, få liv. Hon stiger uppåt, lyfter det tunga akvarielocket och ser en ny dag. Hon simmar mot land. Det värker och dallrar när hon som den späda grönskan tränger sig fram genom vågorna.
Clara ser fadern allt tydligare. Han är äldre och håret har glesnat. Ansiktet är allvarligt. Sorgmanteln som suttit på hans axel flyger iväg när han får se Clara. När havstungan lämnat över Clara till fadern, tar han ett stadigt grepp om hennes hand och säger: 
   – Lova att aldrig försvinna igen!
Clara svarar inte. Hon är trött och har kramp i ena foten. Båda går de över en nykläckt äng där gullvivorna har tagit över. Daggkåpan har morgondagens tår i sitt sköte. Ängssyran niger och en snok vakar slött framför en sten.
Det är skönt att hålla fadern i handen. Varmt och stabilt. De kryssar mellan ångande kospillning och styr stegen mot en skogsdunge. Clara är på fast mark, ankrad i en dunge på en sten och med fadern vid sin sida. Dungen ligger outforskad och där väntar det okända, det hon ännu inte vet, något som börjar och tar slut, börjar om igen.



        


Inga kommentarer: