onsdag 30 december 2015

Gott nytt År!





Ett nytt år väntar
och löften formuleras
i champagnerus.


En tidsbild nyårsafton tvåtusenfemton
Året är som en roman. Trehundrasextiofem sidor med en ryckig dramaturgi. Den röda tråden bryts ideligen och fladdrar osammanhängande. Vem som styr berättelsen är oklart.
   Början är avslagen med stilla dagar av snö som avslöjande visar spår av strykrädda och skygga ulvar runt torpet. I trossbotten härjar mössen och klockan med batterier är inte att lita på. Kaminen matas och värmen kryper ut så fort den kan. Två nyputsade kaffepannor i koppar som fungerar som varmvattenberedare slänger reflexer i solljuset. Fåglarna håller sig borta och kylan bäddar in torpet, vinner mark så snart brasan falnar och ockuperar varje vrå.
     Pelargonerna är vissna och torra. Vid bordet sitter knivmakaren och syr en slida. Han sjunger under arbetet, bryter av sitt skapande för att skaka mattor som legat en stund i snön. Och han klagar på att det drar. Stäng dörren säger han varje gång jag går ut i den iskalla farstun .
    I stan är allt ordnat. Bekvämt. Bra men ointressant för mig. Jag har med åren börjat förstå vem jag är och vad jag gillar samt vilka värderingar jag har.
    Vintern är min årstid men det ska vara snö med inslag av storm och snöyra. Då vill jag till torpet där snön har täckt fönstren och ett litet kikhål gör sikten begränsad. Detta beror på min barndom där vintrarna var stränga. Äventyren var många i snölandskapet och den öppna spisen värmde frusna fötter och händer efter timmar av lek utomhus. Varm vattenchoklad och limpsmörgås innan det var dags att lägga sig. Sömnen kom ofta omedelbart.
     Det är ett arv som jag förstår går igen och som än tydligare kommer fram här i torpet. Du är konstig säger någon. Kanske, men vad är det som gör att vintern är min bästa årstid? Är det äventyret jag har ärvt efter min pappa? Alla hans berättelser från Canada och livet som trapper. Finns det nedärvt i mina gener?
    Jag borde med respekt för min höga ålder finna mig tillrätta i en bekvämare livsstil. Så är det inte. Jag lever upp och finner ro när utmaningarna finns.
     Nyårsafton pågår och elementet på övervåningen dundrar i intervaller. Värmen kämpar. Mellan de tvåhundraåriga stockarna ligger en isolerande mossa som släpper in kylsagna puffar. Några flugor vaknar till och den gamla gungstolen bara står där och ser ut som om den hittat hem. På golvet ligger en utslagen Vicent med huvud, svans och tassar i behåll.  Skön att gå på.  Usch och fy säger barnbarnen som aldrig sett något liknande.  
    Nere i köket slammer och snart ringlar min favoritdoft uppför trappan. Kaffe. Glögg till. Småprat om livet.
     De torkade murklorna från 2012 börjar småputtra i grädde. En delikat sås till gravad lax och kvällens varmrätt. Först hummer.  Ingen torparmat precis men igår åt vi lutfisk och drack mjölk till. Gudagott var det.
   Vedkorgen fylls på från intilliggande bod tre gånger om dagen. Och mina tankar går till änkan med sex barn som bodde här på 1940- talet. Ingen el inget indraget vatten. Gris och ko.
    Med tanke på henne blir jag ödmjuk och tycker att vi har en lyx utöver det vanliga. El, vattentoa, vatten om än bara kallt. Kvinnan fick hämta vatten från en källa femtio meter in i skogen. Min respekt för en tid som varit och som fostrat många av våra förfäder.
   Nyårafton ger eftertanke men också framtidstro. För min del vill jag tro att jag blir åtskilliga år så att jag får se vad som händer med mina barnbarn, klimatet, politiken och hur min nya roman kommer att tas emot.  Jag känner en nervig spänning inför de oskrivna bladen som ligger och väntar på att bli formulerade.
    




Inga kommentarer: