tisdag 17 juli 2018

Nog är inte nog  och vi har inte mandat att hindra det som pågår.

fredag 13 juli 2018

Nog, nu får det vara nog!

Vad är det som händer egentligen? Den geist jag känt sedan april börjar tyna. Och detta är inte likt mig. Med åren har odling blivit ett stort intresse. Bereda jorden gödsla och så. Vänta, plocka ogräs och vattna. Lyckan kommer när groddarna sticker upp, se hur det tar sig, pyssla om och luckra jorden. Få följa växandet, glädjen när en blomma slår ut, när persiljan kan skördas, gräslöken klippas och läggas på en hård macka. Det har prunkat till nu tack vare idogt vattnande.
    Varje år har nya projekt runt torpet utökat odlingen och drömmen är en blommande oas där gräset idag har tagit över. Inte någon perfekt park utan mera en vildvuxen ordning. Perenner såklart och dahlior, mina favoriter. Några meter varje år tänker jag och min dröm börjar ta sig. Växter som löser av sig från vår till höst. Ängsblommor och annat hade bråttom i år.Växte ikapp och gav upp andan alldeles för tidigt. Gräsmatta har fått fläcksjuka, syrenerna slokar och myggen tycks ha flyttat.
   Värmen fortsätter och det regn som utlovades igår dunstade.Det var igår jag kände apatin över värmen och vad den kan ställa till med. Vanligtvis brukar jag ta mig an ogräset men igår tittade jag med tom blick på ledsna ormbunkar och kämpande dahlior. Det är som om vattnet från bäcken inte hjälper. Blicken svepte över ledsamheten, jag gick in, stängde dörren och förblev sittande resten av kvällen med ett korsord.

onsdag 30 maj 2018

Maj! Du har slagit värmerekord och drar din sista suck.Gräsmattan är illa märkt här och där men grönskan i övrigt är frodig. Flugsnapparna sjunger starkt och i kvällningen tar koltrasten över. Lövsångaren gör försiktiga försök i bakgrunden. Himlen är klar och solen enväldig denna din näst sista dag. Inte en ilning och myggen trivs. En sädesärla har boat in sig under tegelpannorna, dimper ner på gräsmattan och trippar lätt och behändigt mot rabatten. Pionen har knopp, dahliorna gror och liljorna lyser intensivt gula. Du har lockat midsommarblomster och hundkex att blomma över långt innan midsommar och jag undrar vad du menar? Vad finns kvar när sommarens höjdpunkt kommer?
Jag vill inte klaga men värmen håller mig inomhus. Visst tänker du, hon är otacksam!
Men nätterna är ljuva och det går inte att sova. Månen har du lockat fram flera nätter. I natt hängde den mellan björkarna och såg mystisk ut. Ute är det svalt och daggen svävar lätt över marken. Det går inte att sova. Bäcken porlar utan uppehåll och jag undrar om vildsvinen vågar böka upp runt torpet än mer. Vid tretiden börjar koltrasten sin konsert. Mitt te kallnar. Du är fantastisk och jag hoppas att du återkommer nästa år, men med fukt i håret.


fredag 25 maj 2018



Varför skriva en bok om hur det var förr? Och varför skildra ett folk som inte var framgångsrikt ? Kan det vara något att läsa eftersom tiderna förändrats? Dessa frågor fanns hos mig när jag började intressera mig för ett folk som bespottades och inte ansågs betyda mer än en fluglort. Mina och mångas förfäder tänkte jag och drivkraften att forska och gräva fram hur en familj ur den lägsta klassen hade det blev ett måste. Och så här började allt.
”Jag är äntligen på väg för att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Du har av någon anledning blivit mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag. Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget var den känsla jag hade.
– Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig. Det är tyst och nästan andaktsfullt.
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta. Din tystnad betyder något. Men vad? ”

Det började med Clara, äldsta dotter till August och Matilda. Men det var Clara som manade på mig och varje ny uppgift jag fick om familjen blev så småningom en historia som jag ville berätta och sprida. Det har tagit några år och i den sökande processen levde jag bokstavligen med familjen. Bitvis var jag installerad i 1800- talets atmosfär. Att skriva blev ett måste och jag kunde i den nutida politiska debatten ana en stor okunnighet om hur majoriteten av det svenska folket har överlevt. Jag förundrades över hur detta folk orkade. Och min beundran växte. De blev mina hjältar och om dem ville jag skriva. Om ett storartat folk som aldrig fick uppleva sig värdefulla och respekterade. Min beundran för detta folk är stor och jag vet inte om någon kommer att läsa min historia. Clara fick mig att föra hennes och familjens talan i ”Efter herrarnas behag” som är en historisk roman om det osynliga folket utan röst.

söndag 6 maj 2018

Konstutställning



Samtal mellan skulptör Marianne Hall och konstkritiker Kristina Mezei i Stenhuset Surahammar!
Samtalet gällde likheter och skillnader mellan Marianne Halls och målaren Berit Petterssons konst. Även om själva samtalet kom av sig upplevde jag utställningen och konsten som visades på ett annat sätt än alla utställningar jag varit på. Kristina Mezei uppehöll sig mest vid Berit Petterssons konst (vilket var förståerligt då konstnären är avliden) och då på ett grundligt sätt. Starkast upplevde jag Marianne Halls små skulpturer och hennes presentation och resa bortom ytan. Sällan har jag hört en konstnär presentera sin konst så poetiskt, starkt, trovärdigt och begripligt.
Som novis tror jag att denna form av utställning skulle sprida en större kunskap om konstens innehåll, konstnärens villkor och ge en djupare upplevelse av konstens uttryck.