tisdag 14 maj 2019

På knä för en snyltare!




Kroppen värker, under naglarna svarta sorgkanter, håret slimmat och livlöst. Egentligen har jag inte krafter för grovarbete, men det stimulerar mig. Då ryggen är svag kryper jag runt på mina knän, rensar och rensar igen. Mitt hatobjekt nummer ett är rev smörblomman, ett energiskt och tålmodigt ogräs som tar plats överallt. Och den är kvick att återkomma. Rabatterna suckar av lättnad varje gång jag befriar dem från snyltgästen.
Runt om pågår locksång och talgoxen inspekterar två holkar, obekymrade om mina marknära problem. Vartefter blir allt så fint och maningen att fortsätta piskar på mig, men först måste jag vila i hammocken. Och där i ett gungande tillstånd, utvidgas mina planer när jag blickar ut över det som finns utanför den välordnade tomten. Mer blommor tänker jag och planen tar form i mitt huvud. Och så är det varje år. Jag utökar och skapar de vildvuxna  ytorna med tåliga växter. Blommor mest och en pålitlig blomma är den gula rudbeckian som växer var jag än sätter den. Bergenian är en annan trotjänare. Lavendel och ormbunkar är inte fy skam heller. Nya ytor erövras varje år. Mitt skapande får utlopp och själen ro.
Varje gång jag presenterar mina planer skakar mannen i mitt liv på huvudet och säger " det där tror jag inte på". Som Kråke i mamma Mu. När allt kommer på plats är Kråke den första att erkänna, men med bitter smak, att utökningen blev bra. Riktigt bra till och med.
    Torpet bäddas in av skog i en halvcirkel, men framför ingången en vidunderlig björkbacke med betande hästar. Bäcken markerar en gräns och bortöver mellan tät grönska glimtar sjön. Maj är kylslagen och dagen virvlar iväg mot tidig kväll. Jan Guillou håller mig sällskap någon timme och att sova är inte svårt efter sex timmar på knä.


onsdag 17 april 2019

Påskminne!


Påsken var min bästa högtid på året. Pappa tog en lättöl och en lokal festprisse cyklade omkull utanför vårt hus.Vi ungar fick klä ut oss till oigenkännlighet och den lyckan kan jag känna än idag. Vi gick runt med kopparkanna och lämnade målade påskhälsningar. Vem skulle egentligen kunna känna igen oss? Avslöjade blev vi. Mina blå ögon och min brors bruna kunde vi inte maskera. Mynten i den fyllda kopparkannan delade vi vid gravkullarna intill vårt hus och gick hem när mörkret tog över.  Hur ska jag få tillbaka den mystik som påskhögtiden i min lilla by än idag påminner mig om. Detta var skärtorsdagen och vi somnade utan TV och annat skrål. Utmattade. Långfredagen kom. Den längsta dagen i mitt liv. Instängd och med förmaning om att denna dag går man inte ut. Så är det. Du ska vara inne! I ett lydnadstillstånd satte jag mig i den blommiga fåtöljen. Brasan flammade och jag hade huvudet fullt av frågor.





lördag 6 april 2019

Är kvinnor orsaken till att män slår?

Debatten pågår om våld mot kvinnor och den har fått ny fart efter dokumentären om Josefine Nilsson. Två manliga skådespelare går ut i media och tar avstånd från män som slår genom att tacka nej till uppsättningar där män som kränker ingår. I sociala medier kokar ilskan över de härskarkulturer som tillåts på teatern. Genier blir förlåtna oavsett beteende. Denna attityd har förespråkats av män och kvinnor, alltså är alla skyldiga till det som hänt och händer. Men frågan är, om man ska gå på djupet, hur blir män (och kvinnor) härskare, förtryckare?
    Kan det vara mödrarna som fostrar sina söner på ett tillåtande sätt som leder till att de blir förtryckare? Kvinnor får skörda sina egna gärningar, ett provocerande påstående som kan behöva en närmare analys.

En turkisk kvinna vars son tillämpade hedersförtryck rannsakade sig själv och andra kvinnor i sin omgivning. Hon menade att det är vi kvinnor som uppfostrar våra söner eftersom männen för det mesta är frånvarande. Vi har fört traditionen vidare att mannen ska bestämma, försörja och stå för de kloka besluten. Det är vi som beskyddat sönerna och förlåtit snedsteg, låtit dem leka rommen av sig, låtit dem utöva sin sexuella lust på ett annat sätt än våra döttrar. Våra pojkar blir förlåtna men döttrarna blir hårt dömda om de vill vara sexuell oberoende. Vi kvinnor har ställt upp för gamla värderingar. Vi har främst önskat oss söner, blivit besvikna om det bara kommit flickor till världen. Må vara att attityden från början kommer från männen. Men vi har i generationer anammat dessa värderingar och religionen har eldat på.

Men, i Sverige har vi väl ändå kommit längre? Jo,visst men det finns fortfarande samma värderingar som den turkiska kvinnan reflekterade kring. Denna kvinna fick mig att se på mitt eget liv och de värderingar jag tagit avstånd ifrån men ändå blivit påverkad av.
Min barndom var präglad av att pojkar ska studera och försörja familjen, pojkar framstod som mer betydelsefulla. Jag uppmuntrades inte att gå i skola, det räckte med att min bror gjorde detta. Jag skulle ju bli hemmafru. Det var inte min pappa som styrde detta budskap, utan min mamma. Precis som den turkiska kvinnan.
   Alla dessa värderingar blev en protest i mitt fortsatta liv. Men, när jag väntade barn ville jag helst av allt ha en son. Och jag fick två.
Med andra ord, min uppgörelse med åldrade värderingar hade inte riktigt skrubbats bort.  Att pojkar var mer betydelsfulla fanns där och det var en klok turkisk kvinna som fick mig att se detta. Kvinnor har också del i det som händer och varför män är som de är.

måndag 18 mars 2019

Intet ont anande



                                         
 Havet skymtar mellan två popplar, en äng kryper ner mot strandkanten och ett rådjur skyggar i det höga gräset. Vallmon sträcker sig och låter kronbladen bilda en vid skål mot den pågående solnedgången. Föreställande konst som möter rummets abstrakta tavlor av ortens populära konstnär. Panoramafönstret från golv till tak bildar en gräns mellan ute och inne.  
    Axel har svårt att befria sig från undret han har framför sig. Han väntar med ett glas vin i handen och undrar vilken väg rådjuret tänker ta när telefonen avbryter den ström av behag han känner när villebrådets rörelser vibrerar som en ström rakt in under huden. 
    Den kuvade hunden slokar på trappavsatsen som skiljer kök och matsal åt. Ögonen är livlösa och stirrande i en riktning. Inte en rörelse kommer från hunden när husse med hastig rörelse kliver över honom.
    – Axel Fors, säger han som alltid och då med hela namnet.
    – Hur har du det? säger en ljus, mjuk stämma.
   -
 Förlåt, men vem är det som frågar?
Det blir tyst en stund, men han hör att någon är i andra änden.
-  Om du tänker dig femton år tillbaka i tiden.
Tyst igen en stund och sedan fortsätter stämman som han ännu inte vet vem det är.
    – Stampen och Arne Domnerus den femtonde april nittonhundranittiofem..
Axet kämpar med sitt minne, men får det inte att gå ihop. Herregud tänker han, femton år sedan, vem kommer ihåg så långt tillbaka.
   – Vi dansade flera danser, buggade en del och du hade gula byxor och mörkblå blazer, fortsätter damen.
    – Du får ursäkta, men jag kan inte erinra mig vem du är, svarar Axel.
Hunden börjar gnälla och går mot ytterdörren. Dags för kvällsrundan, men samtidigt vill inte Axel avsluta samtalet och börjar känna sig villrådig.
    – Är du säker på att jag är den person du söker?
    – Jaa, helt säker.
    – Fortfarande är mitt minne dåligt och du får nog precisera dig något, säger Axel.
    – Vi dansade sista dansen och bestämde träff utanför Stampen för att göra sällskap genom Gamla Stan.
    Axel har inte en aning om vem kvinnan är men han vill veta. Det är många historier som passerat genom åren som han helt har förträngt.
    – Och hur har du lyckats få mitt telefonnummer?
– Din utställning på Galleri Horn på söder, väckte gamla minnen och du har onekligen segat dig upp. Galleristen lämnade ut ditt nummer efter enträgen övertygelse från min sida om att vi var i nära släktskap.
– Jaha, och sen!
Axel börjar ana att det handlar om den uppmärksamhet hans konst fått det senaste året. Många har sökt hans bekantskap och inte minst kvinnor som vill vara med i kretsen kring guldkalven.
    – Det jag såg den gången var stor konst, fortsätter rösten som han ännu inte kan erinra sig.
    – Okey, men vad vill du?
    – Träffa dig!
    – Var?
    – Här!
Vad menar människan? Här?
Hunden gnäller och vill ut. Axel känner krav från två håll. Han lägger mobilen i bröstfickan och öppnar dörren. Hunden far iväg ut mot gatan. På det nedersta trappsteget står en kvinna och hon har en ung man i nedre tonåren vid sin sida.
– Hej, får vi stiga in, vi har en hel dela att reda ut säger kvinnan.
 



fredag 15 februari 2019

Liv är ett tillstånd
att få vara den man är
utan pekfinger.

torsdag 10 januari 2019

En sammanfattning av min nya bok som kommer inom kort!

Var finns hemhörigheten? När blir det inre och yttre i ett samspel som leder till att sökandet i livet finner en mening? Finns kärleken och hur svarar den på ett tilltal?
Gustav har sedan barnsben varit i ett ständigt uppbrott. Som barn är han en flyttfågel som aldrig återkommer till samma plats. Denna tillvaro fortsätter även som vuxen, och då går hans färd till olika länder. Några gånger är han nära att stanna upp men drivkraften manar honom vidare. Äktenskapet i Viborg slutar tragiskt eftersom han inte kunde finna ro. Andra kvinnor finns men när de kommer för nära viker han undan. Först när han passerat medelåldern går han iland för alltid. Andra världskriget bryter ut. Gustav är överårig och mobiliseringen behöver inte sådana som honom.
    Han har haft en längtan och det till orten där modern levde de sista åren och det är där han går i land. Äntligen börjar hans rotsystem fästa i en liten by vid Dalälven. Byn verkar sovande men under ytan härjar ouppklarade konflikter och hemligheter. Vid Djupsjö kommer Gustav nära sig själv. Sjön drar honom till sig men varningar om vad som hänt och händer vid sjön når honom. Något som han viftar bort och inte vill kännas vid.  Vid sjön finns en dragningskraft och där händer märkliga saker som ska påverka Gustav för resten av livet.
      Efter en tid får han ett brev från Matilda, mormodern som han inte träffat sedan barnsben. Hon är över nittio år och vill träffa honom. Han blir förskräckt eftersom han trodde att hon var död. När han besöker henne får han en berättelse som ger svar på många frågor utom en och det är en fråga som plågat honom sedan barndomen.
Matilda har kämpat i det lilla för en förändring och framförallt ett rättvisare samhälle. Hon gör vad hon kan för att få kvinnor och män att kämpa för rösträtten, något hon ofta får lida för i de egna leden. Att ge upp finns inte i hennes värld

Detta är en historisk roman med parallella händelser som så småningom flätas ihop. En roman om sökande, längtan, kärlek och svek som har dokumentära inslag.