lördag 13 januari 2018

                  
                

Jag irrar vilsen i en okänd tid,
vilar ut i mossan, något finns bredvid.  

Jag ser en glänta, solen strilar in
något anas, finns, ändå ingenting.

En slummer håller hårt i vanans makt,
tiden tickar, ekar, tick, tack, i takt.

En pantad nyckel dinglar på en tråd
från träd till träd en spindel gör en bård.

Jag vaknar upp ur mossig bädd, 
nyckeln vilar i min hand, jag är inte rädd.

Jag följer älven, simmar till ett hav,
evigheten väntar, ställer inga krav.



söndag 17 december 2017

God Jul från Bergslagen!


                                                                                                          RoseMarie

lördag 25 november 2017

# Me Too

Det rullar en snöboll som bara blir större och större. En rörelse som nackar tuppar och några hönor på ett omedelbart sätt. Den senaste skandalen gäller kultureliten i Stockholm där Svenska Akademin är inblandad. Akademiledamoten Katarina Frostenssons man Jean Claude Arnault driver en kulturklubb som inkasserat åtskilliga  krontal genom åren b.l.a.från Akademin. Kompiskorruption avslöjas. Sara Danius uttalade med skärpa att alla medel från Akademin stryps omedelbart.
   För ett antal år sedan läste jag Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar och tänkte " kan det vara sant" och kan man namnge och lämna ut personer som hon gjorde. Boken var avslöjande och före sin tid. En bra bok värd att läsa. Kanske att scenerna i Italien var lite väl långa. Det hon gjorde var just det som kommit fram idag och som så många kvinnor vittnat om. Patriarkatets makt mot kvinnor. Kritiken från Maja Lundgrens egna led var inte nådig, inte många recensenter heller. En och annan jämförde henne med Strindberg (och med hans Inferno).
    Det som slår mig är också vilken makt denna kulturelit har över oss läsare, hur blint vi tror på deras ordrika kritik om böcker de recenserar. Maja Lundgren blev ett rött skynke för många, men idag torde hon få en upprättelse för sitt mod.
     När jag hörde Sara Danius meddela akademins dom  kom jag att tänka på Myggor och Tigrar. Jag letade i bokhyllan, hittade den inte och plötsligt kom mitt minne. I och med den dåliga kritik hon fick valde jag att sortera bort boken för ett par år sedan. Även jag hade indoktrinerats av kulturens vägvisare som den enda rätta sanningen.

onsdag 15 november 2017

Catania och Etna

Att resa är att lära och lista ut hur samhällssystemet fungerar i landet vi befinner oss i. Hur löser man tågbiljetter och hur fungerar busslinjerna? Går det att lita på tidtabellerna? Varför tigger så många äldre? Hur fungerar det sociala systemet? Allt detta blir mer påtagligt när man konfronteras på plats och öga mot öga. Unga människor som på ytan ser hyfsade ut avslöjar när de pratar brunsvarta tandrader påminnande om en skogsbrand. Frågorna och intresset för platsen ökar intresset för hur det fungerar. Att åka buss eller tåg en längre sträcka bland lokalbefolkningen ger en särskild atmosfär och skiljer sig från land till land.
   I går tog vi tåget 7.30 till Catania, en resa genom ett bördigt och kuperat landskap. Apelsinerna lyste solgula från träden, stora vin och kaktusodlingar. Och ju närmare vi kom Catania uppenbarades Etna i sin storslagenhet. Snötäckt på toppen och en maktfaktor som ingen rår på. Etna gör som hon vill och ingen miljardär i världen har en chans mot den kraften och makten. Litenheten infann sig vid åsynen måste erkännas. Trots detta är bebyggelsen tät vid foten. Jorden är bördig och här finns förklaringen.
   Efter tre timmar når vi Catania, dricker kaffe och blir serverad och bemött av en trevlig italienska, den första i sitt slag sedan vi kom Sicilien. Vi har nämligen upplevt en viss högfärd gentemot att vi inte kan italienska. Dessutom tillhör vi inte det vackra folket.
   Om gamla Palermo är slitet så är Catania utslitet. Vi tar oss till centrum och till en livfull marknad, köper smultron som vi njuter av under en elefantstaty när solen lyser från klar himmel. En dragspelare underhåller oss med Besame Muche och ber om ett bidrag. Naturligtvis, han spelade riktigt fint och framkallade gamla ungdomsminnen.
    Att Sicilien är ett av de fattigare områdena i västvärlden blir uppenbart efter besöket i Catania.










tisdag 14 november 2017

Två dagar utan häftiga upplevelser. Vardagslunk. småprat och ambulanser som tjuter, Tiggare, gamla som unga och italienare. Slitna människor med dåliga eller inga tänder alls. Möten till höger och vänster, en modefotograf stilar i ett hörn på Maqueda. En panini i slutet av Via Emanuela. Och ännu har jag inte upplevt det fantastiska med det italienska köket. Men vi har några dagar kvar och vi ska göra ett nytt försök. Att ge upp är inte min stil

lördag 11 november 2017

Corleone

Samma dag som maffiosen Roberto Spada greps utanför Rom tog vi oss med buss till Corleone, maffians högborg en gång. Hur det är i nuläget vet vi inte riktigt men i Corleone pågår en kamp mot maffian. Ett muséum finns för denna kamp. Vi kom inte in eftersom det var stängt. Men överallt fanns dekaler med uppmaningen att vi ska tala om, skriva om och sprida kunskap om maffian. Att maffian fortfarande har ett grepp om affärsidkarna i form av påtvingat beskydd mot betalning är dagens sanning. Sjuttio procent av affärsidkarna är drabbade. Men det finns uppstickare som sprider sig och vägrar gå med på maffians hot och skrämselmetoder. Dessa motståndare har ett märke på sina affärer som betyder att de icke gynnar maffian. Fler och fler gynnar dessa ex. restauranger. Idag påstås maffian vara försvagad och den motståndsboll som börjat rulla går inte att stoppa.
 
    Bussfärden till och från Corleone var skakig och kurvig. och en natur som bjöd på ett varierat skådespel. Kuperat, bördigt och välskött, övergivna gårdar, nyplöjda åkrar och kvardröjande druvor på vinstockarna.
Som kaffekoppen jag drack ur och sölade ner, så upplever jag den del av Corleone vi vistades i. En väl använd stad som behöver ansas och ändå charmas jag av tätheten och läget, de smala gränderna och fasaderna. Staden klättrar utmed en bergssluttning och utsikten är magnifik från flera håll. På torget där vi väntar på bussen till Palermo satt gubbar i långa rader och väntade på att maten hemmavid snart är klar. Runda korta gubbar som påminner om Ingrid Bergmans Roberto Rosselini. Visserligen med färre tänder.